Det är ett ställe med patina där mörkt trä dominerar den stabila inredningen som får mysfaktor av sidenkuddar i sofforna och brinnande värmeljus från ett försvarbart antal ljuslyktor.

Mikaela Bengtsson äger och driver det mer än väletablerade Gävlehaket på Nygatan. I vanliga fall betyder det mycket jobb, långa skift minst sex dagar i veckan. Nu har hon trappat ner radikalt – till 40-timmars vecka.
– Vanlig heltid känns lyxigt, säger hon med ett skratt.
Anledningen stavas bebis. Inuti magen gungar den runt – den lille oplanerat, planerade bebisen utan arbetsnamn – ligger på tillväxt och frodas i en ombonad, trygg miljö bakom filtret ut till den verkliga verkligheten. Leveransdatum är satt till den 15 juli.
– Familjelivet blir en omställning…

I en svart läderrem runt halsen hänger en silvercirkel vriden i flera varv. Några av fingrarna smyckas också av ringar utan krusiduller, smycken som Mikaela hamrat och knackat fram under någon av de där kvällarna då hon faktiskt tillåter sig att fokusera helt på något annat än jobbet.
Kvällskursen i silversmide är lika med avkoppling och kreativitet på en och samma gång. Men det blir sällan några avancerade projekt. Hon är för otålig, rastlös.
Helst vill hon ta med sig grejerna hem samma kväll. Konkreta, snabba resultat ligger mer i hennes natur.

Sol betyder högtryck på flera sätt. Folk vill sitta ute för att kunna njuta av vädret. Det betyder också att alla vill ha sallad. En gråregnig måndag som den här är betydligt lugnare.
Efter helgen har många med sig matlåda samtidigt som en hel del människor föredrar att äta på ett lunchställe i närheten av arbetsplatsen.
– Det är svårt att planera hur många som behöver jobba, konstaterar Mikaela.
Händerna återvänder hela tiden till magens övre rundel. Än så länge är bebisen abstrakt men på samma gång givetvis oerhört påtaglig.
Fast hon inser att det i förväg knappast går att förstå vidden av vad det innebär förrän hon står där själv med ömmande amningsbröst, vaknätter, tröstlös hjärtknipande gråt, en oändlig rad av bajsblöjor men också av kärlekssnuffs på sammetslen hy och silkeshår, vardagligt dagliga mirakel när grimaser förvandlas till leenden, gripreflexer utvecklas till medvetna rörelser och allt annat som hör till en resa som inte liknar någon annan.
– Vi tar det lite som det kommer. Men… jag planerar att vara hemma så mycket som möjligt, säger Mikaela för att i nästa andetag konstatera att det inte kommer att blir en helt vanlig föräldraledighet.

Även om hon har anställt en restaurangchef att sköta ruljansen räknar Mikaela krasst med att vara nere på jobbet en hel del för att sköta pappersjobb och liknande.
– Tanken är att vi ska mixtra ihop det på något vis. Sambon jobbar dagtid. Jag kan ju åka hit på andra tider. Men jag vill njuta så mycket som möjligt av att vara hemma. Fast det lär ju knappast bli en dans på rosor, säger hon och fyrar av ett av sina breda leenden.

Med mer än 30 år på nacken var Tennstopet hamburgerstället framför andra för Gävleborna, långt innan de stora snabbmatskedjorna ens visste att staden i södra Norrland ens existerade.
För Mikaelas del har stället varit hennes naturliga hemvist under många år. Pappa Kurt har ansvaret för det. Han drev Tennstopet under tretton år. Det var också han som byggde ut den ursprungliga lokalen från knappt 30 platser till dagens 70 och fixade till uteserveringen på innergården.
Hon började med att plocka disk, skära grönsaker och göra andra enklare grejer under helger och skollov. Att tjäna egna pengar var förstås helt rätt. Självklara valet blev sedermera restaurangskolan i Sandviken.
– Fast egentligen fattade jag inte då hur slitig restaurangbranschen är trots att jag sett hur mycket pappa jobbade, säger hon i dag.

I november 2004 blev hon i alla fall egenföretagare tillsammans med Frida Johansson, en gammal skolkamrat, när Kurt bestämde sig för att kliva av.
– Det var nu eller aldrig kändes det som. Dessutom var det skönt att vara två i början. Då var jag 21, singel och inställd på att jobba jämt.
I eftertankens kranka blekhet men med glimten i ögat kallar hon det för ungdomligt oförstånd.
– Men jag är otroligt glad att jag inte fegade ur.
För två år sedan lämnade Frida Tennstopet. Nu är Mikaela ensam herre på täppan. Och trivs med det, å ena sidan. Det betyder att det är hon som tar alla beslut, självständigt. Men å andra sidan är hon sist och slutligen ensam om ansvaret vare sig hon är på plats rent fysiskt eller bara mentalt.
– Du får alltid vara beredd att komma och jobba om det skulle köra ihop sig.

Och när hon lägger fokus på framtiden handlar den inte om Tennstopet, i alla fall inte i dess nuvarande form. I stället leker tankarna med att få möjlighet att utveckla restaurangen, utveckla menyerna men kanske framför allt om att få möjlighet att utveckla sig själv.
– Drömmen är att driva stället, fokusera på det. Att driva företag handlar ju inte bara om att slita en massa pass, säger Mikaela Bengtsson som gör sig redo för en ny fas i tillvaron, en fas som på sätt och vis kolliderar med hennes intensiva livsstil som restaurangägare.
– Men jag är färdig med krogen, har flackat runt och känner mig redo för nästa steg. Och det känns nervöst men samtidigt väldigt, väldigt roligt.