Företaget ligger i ett av verkstadsklustren på Femte Tvärgatan. Här demonterar och sorterar Hedi Sarhani allt från spik till plåt, maskiner och annat skrot innan det skickas vidare för återvinning.
– Jag började i restaurangbranschen, bakade pizza. Alla utlänningar har gått genom den vägen, konstaterar Hedi och skrattar.

Tonerna strömmar ut från kontoret längst in i lokalen, bakom containrar med starkströmskablar. Ljudet kommer via en webbsida. En sjungande, melodisk och kraftfull röst läser verser ur Koranen.
– Ur svåra situationer föds en stark tro på Gud. Han finns när man vänder sig till honom. Du måste vara ärlig, omtänksam och hjälpa andra om du har en möjlighet, sammanfattar Hedi budskapet.
Hopvikt på några kartonger i ett hörn ligger en småsliten bönematta i orientaliskt mönster.
På anslagstavlan strax ovanför hänger några minneslappar, påminnelser om inbokade möten, telefonnummer till företagsmentorn och en utskrift från Al-Rashideenmoskén i Gävle. Listan radar upp bönetiderna för oktober och november. Tiderna varierar utefter solens gång.
Just den här dagen är det fajr, morgonbön, klockan 5:51 sedan följer dhuhr, asr, maghrib och till sist isha, dagens sista bön precis efter att solen har gått ner.

Islam har en viktig betydelse i både Hedis och familjens liv. Samtidigt är det med en rent personlig eller snarare privat attityd – av två skäl.
Det ena är att tron vuxit fram successivt och med eftertanke under senare år gemensamt med svenskfödda hustrun Linda som under resans gång konverterat till islam.
Den andra och kanske främsta anledningen är känslan av utbredda fördomar mot muslimer, misstro och misstänksamhet angående religiös fundamentalism. Attityder som gör att han är mån om att hålla en låg profil.
– Jag vill bevara min tro personlig, utan att visa upp den eller försöka påverka andra. För mig är det viktigt att respektera andra, oavsett ursprung eller religion. Det viktiga är att jag gör mitt bästa för att följa grunderna, tar till mig saker som är bra och som är för allas bästa, säger Hedi som började praktisera islam i samband med att första barnet föddes för drygt tio år sedan.

Värderingarna finns med från barn- och ungdomen i Tunisien. Men det var först i Sverige som Hedi blivit utövande muslim med allt vad det innebär av ritualbönen salah fem gånger om dagen, fasta under ramadan, att avstå från alkohol och griskött, fredagsbön i moskén och andra grundläggande, praktiska frågor som berör tillvaron i form av yttre levnadsregler för troende muslimer.
– Visst har jag festat, en hel del dessutom, i mina dagar, varit på krogen. Men nu vet jag att man inte behöver dricka alkohol för att skratta, ha kul eller utrycka sina känslor, säger Hedi som kom till Sverige första gången 1990.

Uppväxten i Hammalif, en stad av Gävles storlek, var knaper med fem syskon i familjen. Pappa jobbade på restaurang. När han blev sjuk kollapsade familjens ekonomi.
Samtidigt som Hedi gick i skolan för att lära sig svetsa jobbade han för att bidra till familjens överlevnad och dessutom tillgodose sina egna behov.
Influenser från vänner och bekanta som lämnat Tunisien väckte tankarna på att försöka hitta bättre möjligheter någon annanstans. Via en kamrat som bodde i Sverige kom Hedi så småningom till Gävle. Prio ett var att lära sig språket.
Först försörjde han sig på restaurangjobb innan han pluggade på Komvux och AMU för att komplettera yrkeskunskaperna från Tunisien inom svets och smide. Efter praktik på en mekanisk verkstad fick han jobb.

När familjen köpte hus med stort renoveringsbehov blev det mycket gamla grejer som skulle köras till återvinningen. Någon påpekade möjligheten att sälja skrotet i stället.
– Då insåg jag att det där kunde ju bli något. Även om jag strävar efter trygghet förstod jag samtidigt att det skulle bli tufft, ta mycket tid och ork. Men jag har Linda bakom mig. Hon är delaktig i allt. Annars skulle det inte funka, inte utan samarbete, kommunikation. Linda är mitt stöd med sina tankar, idéer och råd, säger Hedi som startade Gävle Maskin och Metallåtervinnig för två år sedan.

Parallellt hade han kvar jobbet på verkstaden ända tills i höstas när det blev nedskärningar. Krisens efterdyningar märks fortfarande i skrotbranschen när lägre produktion i industrin och allmän återhållsamhet i investeringar i nästa led generar mindre skrotvolymer.
För att utveckla och bredda verksamheten är tanken att starta en svetsverkstad i grannlokalen. Även om det är tufft finns viljan, ambitionen och framtidstron intakt.
– I Tunisien är det svårt att nå sina drömmar om en bättre framtid och ett bättre liv. Där har jag mina rötter, min familj. Men nu är jag mer svensk än tunisisk. Här har jag det bästa, allt man kan önska sig: mina barn, min fru, mitt jobb och mitt hem, säger Hedi.

Även om han inte har några planer på att återvända för gott är samtidigt banden till hemlandet starka. Pappa är död. En syster bor i Göteborg. Men mamma och resten av familjen finns fortfarande i Tunisien.
– Jag tänker på dem ofta. Jag älskar min mamma väldigt mycket och skickar pengar så ofta jag kan. Det är annorlunda där, med livskvalitet på ett annat sätt. Fattigdomen gör att man håller ihop och hjälper varandra. Samtidigt känner jag mig som en utlänning när jag kommer dit, nästan inget av det jag har lämnat bakom finns kvar. Så mycket är förändrat. Dessutom har vi byggt vårt liv här, lever i det här samhället och är en del av Sverige, säger Hedi Sarhani, Årets Nybyggare 2009.