Tjena, tjena. Ska bara svara i telefon. Vill ni ha kaffe? Anita, kan du hämta koppar? Hej, Magnus. Är det nycklarna? Bra. Men vad är det här? (Stort skratt) Ska jag verkligen ha på mig den där? (Mikrofonen) Okej då.
Eva Persson sätter sig ner vid bordet. Vi börjar prata. Hon reser sig upp igen. Öppnar en dörr. Där står en fläkt och mullrar entonigt.
– Ja, men du vet. Vi hade en vattenskada. Kom hit på måndag morgon och kontoret flöt omkring. Tre kubikmeter vatten. Tur att golvet sluttar härinne, det blev inte blött i resten. Men det luktar pyton. Fukt, säger Eva som nyss har mellanlandat hemma i Ockelbo någon vecka innan det är dags att åka tillbaka till Spanien.
Där finns nämligen hennes senaste projekt.

Klassiska Röda Kvarn i Ockelbo är en byggnad som alla ortsbor har en relation till. Den en gång så ståtliga biografen är avvecklad. Fast det betyder inte att huset står tomt och ödsligt. Tvärtom.
I själva salongen, eller det som finns kvar av den, ska Lovisa Carlsson driva konferensverksamhet, showskola för barn och festvåning. Huset har flera bostadslägenheter och Fortum hyr en större kontorslokal.
Tidigare i höst flyttade Eva Persson och Anita Thomé in med företaget Puffen Assistans i källarlokalen. Byggnaden köpte de förra året.
– Jag såg annonsen på Blocket. När jag räknade på det insåg jag att det var en bra affär.
Sedan dess har de fraktat bort sand, sand och ännu mer sand. Sanden var fyllning under det sluttande golvet i biosalongen. En jättestor gråsten låg också där. Vad göra?
– Vi tog in en liten grävskopa, grävde en grop och puttade ner stenen i hålet.

Eva har drivit företag i mer än halva livet: bensinmack, städfirma och klädbutik.
– Varför man tar över en klädaffär i Ockelbo? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Den kraschade, säger Eva som fyllde 50 i somras.
Personlig assistans var ingenting som existerade i hennes begreppsvärld. Men när brodern Uffe blev sjuk i cancer förändras det ganska omgående.
I slutet av sjukdomstiden flyttade han hem till Eva för att hon skulle kunna ta hand om honom. Hon anställdes som assistent. Det gick bara några veckor så var Uffe borta. Planen var att gå tillbaka till sin egen verksamhet som resande försäljare av arbetskläder. Hon blev övertalad att stanna kvar i assistansföretaget.
I samband med att sambon Anita flyttade upp till Ockelbo från Göteborg bestämde de sig för att öppna assistans i egen regi i stället. Brorsan Uffe kallades för Puffen och det fick företaget heta också. Det var 2002. På den vägen är det. Nu har verksamheten ”växt till på gränsen för stort för att vara personligt”. Åtta brukare finns i Ockelbo, Skutskär och – Sala.
– En anställd flyttade dit och behövde jobb.

Mellan 45 och 50 personer jobbar åt Puffen. De flesta som personliga assistenter, fyra som vaktmästare, en sysslar med hushållsnära tjänster.
– Vi halkade in på det av en slump. Anita sköter skrivbordsbiten i Puffen. Jag resten.
Och det betyder väl i princip det mesta från att anställa folk, arbetsleda, snickra med mera, där med mera betyder en ständig flod av nya idéer på potentiella projekt. Trots allt annat är det ändå brukarnas välbefinnande som Eva återkommer till hela tiden.
– Brukarna ska ha ett värdigt liv och inte vara fångna i hemmet.
I praktiken betyder det bland annat att assistenterna har tillgång till bil för att slippa vara beroende av färdtjänst. De ska kunna handla eller åka ut på aktiviteter när det passar människorna det berör.

Sex fastigheter ingår också i Puffen. Hus, lägenheter och lokaler som hyrs ut till privatpersoner, företag och brukare. En tom förskola i centrala Ockelbo skulle vara perfekt att förvandla till gruppboende tyckte Eva. Men affären med kommunen drog ut på tiden.
I järnaffären skulle hon köpa tre gipsskivor och passade samtidigt på att fråga om handlaren visste någon passande kåk som var till salu.
– Jag har ju Lundgrens i Mo, sa han.
– Hur mycket ska du ha?
– Han sa en summa och jag sa ok. Vi tog i handen på det och affären var klar.
– När jag kom hem till Anita sa jag att det var de dyraste gipsskivorna som jag någonsin hade köpt. Hon trodde att jag hade tappat dem på bilen!
Det pampiga huset i Mo med vackra takmålningar i salongen med tre meter i takhöjd, tunga brokadgardiner och en ljusrosa kakelugn värdig ett slott blev gruppboende med egna lägenheter för var och en. I den lummiga trädgården står fruktträd. Byns katter hälsar på när det passar.
Eva byggde en rullstolsramp som smälter in i miljön, plockade bort oljepannan för att i stället elda med ved och satte in en ackumulatortank på 4 000 liter i garaget där prins Bertil en gång i tiden var med och byggde en plastkaross till en tävlingsbil. Det händer att folk frågar henne varför handikappade ska bo så fint.
– Då svarar jag att de ska ha det bästa! De ska inte sitta i ett förvar. Och förresten, det hade lika gärna kunna varit jag.

Hon lägger ner mycket tid på att få personalgruppen runt en brukare att fungera optimalt. Som gammal fotbollsspelare bygger hon lag.
– Backen ska vara lugn, cool, hålla ställningarna. Mittfältaren vara i mitten och se till att det funkar. Centern är lattjo-lajbantypen som får de andra att skratta. Lyckas du med detta har du en vattentät grupp som funkar och är självgående. Det är känsligt om någon inte passar in. Vi jobbar med levande människor, inte med pannkakor.
– Vi är tuffa som arbetsgivare. En brukare får inte ligga sömnlös för att den vet att den eller den kommer i morgon. Men du kan aldrig veta i förväg vilken typ av person som är klockren för en viss brukare. Det ser du i mötet dem emellan, hur brukaren reagerar, säger Eva som är ambivalent till hur företaget har utvecklats.
Ju fler andra projekt hon engagerar sig i, ju längre kommer hon själv från ursprungsverksamheten. Samtidigt vill och behöver hon nya utmaningar.

Senast i raden är semesterhuset i Torrevieja på spanska solkusten. Det som först var tänkt att bli en ren privat tillflyktsort förvandlas nu till en semesteranläggning dit brukarna också kan åka. Periodvis har hösten tillbringats där nere. Mycket ska fixas, handikappanpassas, golvet på altanen rustas, nytt räcke byggas runt om.
– När jag kommer ner nästa gång har jag bara en vecka på mig att lägga kakel och klinkers. Sedan kommer det två brukare plus fyra från personalen. Men det ska nog gå bra. Jag gillar att jobba, har inte ro att direkt lata mig, säger Eva som tror att driftigheten är medfödd.
Som sjuåring satt hon bakom traktorratten. Lekte alltid med bröderna och de andra grabbarna i byn. Tillvaron har alltid kretsat kring arbete på ett eller annat sätt. Hon är uppfostrad så, uppväxt på en gård, i ett lantbruk.
– Vi är entreprenörer hela bunten. Syrran har Ockelbo-kyckling, ena brorsan OK-macken, den andra åkeri.
Har du fler projekt på gång?
– Inte i dag. Men kanske i morgon! säger Eva Persson och plockar av sig mikrofonen.