Allting är en tävling.
Karl-Ivar Jönsson lutar sig tillbaka mot kontorsstolens ryggstöd samtidigt som han justerar glasögonbågen.
– Vad är skillnaden? Vare sig det handlar om företagande, idrott eller att bli bäst i klassen, sist och slutligen går allt ut på att vinna, säger han och fyrar av ett leende som yngste sonen definitivt har ärvt, likheten är slående.

Karl-Ivar Jönsson är vd för Midroc Electro som utvecklar företag och idéer inom industriell service, entreprenader, konsulttjänster och fastighetsutveckling. Drygt 1 300 anställda finns på 35 olika platser runt om i Sverige.
Huvudkontoret ligger i Sandvikens gamla tingshus i centrala stan med stadshuset som närmaste granne. Toppchefens lilla kontor är målat i varmröda toner, några svart-vita vaser med Ulrica Hydman-Valliens karaktäristika figurer står i blickfånget bakom ryggen på vd, i övrigt är inredningen rätt så spartanskt trivsam.
– Hos oss ska chefer i alla led vara ute på arbetsplatserna så mycket som möjligt, inte sitta bakom skrivbordet i onödan. Min närvaro krävs så klart inte för den dagliga verksamheten. Men cheferna ska synas. Vi ska visa att vi finns och att vi bryr oss. Det skapar samhörighet.
– Människan vill bli sedd, uppskattad, säger Karl-Ivar som under en stram, svart kostymkavaj bär en piggt lila- och vitrandig skjorta där knappraden är fastsydd på en mönstrad kant i lila toner, en färgkaskad som skickar iväg ­tankarna till vårens första krokusknoppar snarare än februarisnö.
Om en dryg vecka går startskottet för skid-VM i norska Holmenkollen. En trupp på 19 svenskar ska försvara Sveriges heder. Yngste sonen Emil Jönsson från Årsunda är en av dem.

Det finns ingenting komiskt över den här Jönssonligan: pappa Karl-Ivar, mamma Carina samt syskonen Emil, Emma och Tobias. Däremot har de tävlingsinstinkten med sig av födsel och ohejdad vana.
Barnens morfar Helge Rask genomförde ett försvarbart antal Vasalopp, ”många – 17, 18 stycken”. Dessutom var det han som tillsammans med en kompanjon under 50-talet startade Sandviken-företaget Elektro-Montage som även etablerade dotterbolag på flera andra orter i Sverige. Som mest fanns det runt 1 000 anställda på lönelistan.
Karl-Ivar fick jobb som el-konstruktör på kontoret i Sandviken 1967. Senare blev Helge inte bara Karl-Ivars chef, utan även svärfar genom Carina.
– Våra vägar möttes här. Vi har varit ihop sedan 1980, konstaterar Karl-Ivar och ordar inte mer om det.

Basen har alltid varit Årsunda. Där har familjen funnits medan Karl-Ivar arbetspendlat till jobb som avdelningschef både i Malmö och i Stockholm.
Ett tag var det nära att familjen flyttade bopålarna till just huvudstaden. Men fastighetskrisen i början på 90-talet kom emellan och marknaden stendog för bolaget som han jobbade åt då.
Några år senare köptes Elektro-Montage upp när Midrocgruppen bildades i Sverige av den saudiske affärsmannen Mohammad Al Amoudi. I dag är Midroc Europe en del av den internationella Midrocgruppen.

Den europeiska delen av företagsgruppen ägs till hälften var av Al Amoudi respektive svenska familjen Wikström. Koncernen har totalt 2 700 medarbetare, en omsättning på drygt fyra miljarder kronor och verkar främst i Sverige och norra Europa.
I koncernen ingår 15 bolag som är inriktade på tjänster mot fastighets-, bygg-, industri- samt miljösektorn. Uppköp av nya företag är ständigt aktuellt.
– Förtätning är bra. Vi har nytta av varandra och det minskar sårbarheten. Fem mil mellan varje kontor är optimalt, säger Karl-Ivar som har ett tydligt drag av otålighet.
Han vill att det ska hända grejer, ett driv som hänger intimt samman med viljan att utvecklas.
– Jag är ingen förvaltare.

Tävlingsinstinkten driver saker framåt samtidigt som den tar ett tydligt avstamp i en balanserad och pragmatisk syn på tillvaron. Allting har sitt pris men framgångarna får inte kosta vad som helst. Balans mellan jobb och fritid är en ständig strävan. Själv håller han sig i form i skidspåret, orienterar dessutom – ”mest gubbträning nu för tiden”. Behovet av att röra på sig är starkt.
– Man rensar ut, blir frisk i knoppen av det.
Hela familjen orienterar, mer eller mindre. Alla gillar att vara ute i naturen i en idrott som utmanar både hjärna och kropp.
– Största konsten är att hålla huvudet kallt när du blir trött. Det är bra hjärngympa!
Glädjen är viktig.
– Det ska vara roligt också, säger Karl-Ivar och syftar i första hand på Emil.
Att ha ett landslagsess i familjen känns fortfarande overkligt.
– Svårt att se sitt eget barn som stjärna, svårt att inse att han är så stor. För oss är han ju Emil! Men självklart är man otroligt stolt.

Under semifinalen i SM-sprinten nyligen var det lite väl spännande. Emil var inblandad i en massvurpa, fick en rejäl smäll på benet och med muskelblödningar, ont mjukdelar och fotleden som följd. Alla tänkte på de kommande VM-tävlingarna…
Emil var cool. Enligt pappa beror det på sonens självkännedom, att han vet hur kroppen fungerar och reagerar.
– Och det är ju bara att bita ihop, säger han med värme i rösten innan anletet spricker upp i det där välkända leendet som vi annars brukar se i ett annat ansikte:
– Men visst såg det kul ut när alla föll som käglor? Man måste få skratta också. I det där läget var det faktiskt mest synd om Anna (Emils sambo) som fick starta sitt lopp med den bilden på näthinnan.

Karl-Ivar och Carina, ibland resten av ligan också, åker på Emils tävlingar så ofta som möjligt. Hur många det har blivit vid det här laget är svårt att komma ihåg. Men de vill njuta så länge det går.
– Man vet ju aldrig när ett idrottsliv tar slut. Det kan hända i morgon eller så kan han ligga på topp i tio år till.
Tävling innebär alltid spänning och förväntan så klart.
– Visst är man smått nervös. Hjärtat tickar lite mer. Speciellt när det gäller sprinten, inte i finalen däremot. Då är jag lugn, är mer än nöjd med att han har kommit så pass långt, säger Karl-Ivar, en av de viktigaste personerna i Team Jönsson med ursprung i Årsunda.