Det är någonting med…
Ja, vad är det egentligen?
Ann-Louise Kleen tar emot nästan som i förbifarten, mitt i språnget. Lokalerna på Gävlevägen i Sandviken ligger centralt och synliga med det "nya" affärsområdet på ena sidan och genomfartsleden på den andra. Men det förklarar inte dånet som med jämna intervaller närapå får fönsterrutorna att skallra.
– Det kommer från bowlinghallen!
Hon skrattar först, ruskar sedan nästan omärkligt på huvudet:
– Vi letar faktiskt efter nya lokaler. Det här funkar inte.

Blont, blankt hårsvall rinner ner över ryggtavlan, några slingor sveper iväg till framsidan, över axeln. Klädseln är precis lagom prydlig, vippig kjol som slutar strax ovanför blanksvarta stövelkanter, mörkgrå skjortblus med kritstrecksränder och prydd med en krusig volang utefter knappslån. Kontorsuniformen står i kontrast till hennes skrattiga och energiska utstrålning av livsglädje.
Mycket av glädjen har sin förklaring i just tacksamhet för livet, familjen och barnen, barnen så klart. Mer om det strax.

Rent krasst är hon en konkurrent. I en snabbt föränderlig medievärld av minskade upplagor, ett växande informationsdån och flera aktörer som vill dela på reklamkakan fajtas vi om begränsade resurser: annonsörernas penningpung och läsarnas intresse.
Publikationen Din Lokaltidning har en upplaga på 25 000 exemplar. Varje tisdag dimper den ner gratis i brevlådorna hos alla hushåll och kontor i Sandvikens och Hofors kommuner. En gång i månaden är det dessutom stornummer som även delas ut i Valbo, Forsbacka och Ockelbo. Gratistidningen har till och med prenumeranter.
– Det är folk som har flyttat härifrån men som fortfarande vill hålla koll på vad som händer, säger Ann-Louise och ser nöjd ut.
Och det har hon förstås all rätt att vara. På papperet är hon personalchef och ansvarig för ateljén. I praktiken är det Ann-Louise som driver ruljangsen på tidningen.
– Pappa och mamma åker ner till Spanien så fort de har möjlighet. Det är de värda. De har jobbat så otroligt mycket förr tillbaks.
Pappa Stefan Kleen sökte jobb som annonssäljare på Arbetarbladet 1980. Han fick inte ens ett nej tack till svar. Då grundade han Sandvikens Annonstidning i stället.
– Företagarna var med på noterna. Vi nådde, och når, ju ut till alla. Kommunen däremot var helt emot idén, säger Ann-Louise.

Namnet var alltför lika Sandvikens Tidning och fick ändras till Annonsbladet – numera ett begrepp i Sandviken. Definitionsmässigt räknas den i dag till gratistidningarna, minst hälften av materialet är redaktionell text. Därav det senaste namnbytet till Din Lokaltidning . Det var i våras. Men förstasidan domineras fortfarande alltid av en stor annons.
– Vi ändrar inte på det så klart!
Det är annonserna som betalar för redaktionellt material, övriga personalkostnader, bokningssystem, tryck, distribution och alla andra utgifter. Tidningen har tolv anställda plus ett stall med frilansmedarbetare.
– Styrkan är att alla får tidningen. I dag vill inte ungdomar betala. Dessutom har inte alla råd med en tidning. Men jag tycker att alla har rätt till information om orten som de bor på.
– Vi kommer ut en gång i veckan. Det innebär att vi kan bevaka händelser med perspektiv och reflektion eftersom vi inte lever under hetsen att publicera till dagen efter. Framför allt är vi lokala, lokala, lokala. Gratistidningar har haft låg trovärdighet. Men det har svängt nu.

Ann-Louise säger att det är vattentäta skott mellan annonsavdelningen och redaktionen, att det är en fråga om trovärdighet. Helst skulle hon vilja ge ut fler nummer i veckan, svagheten ligger just i veckoutgivningen och att det är för långt mellan tidningarna. Samtidigt håller inte kalkylen. Det är helt enkelt för dyrt med tryck och distribution.
– Dessutom räcker inte kundunderlaget till i dagsläget, konstaterar Ann-Louise som egentligen skulle bli förlossningsbarnmorska.
Hon började plugga till sjuksköterska i Uppsala. Men hon blev sjuk själv, fick problem med gallan. När utbildningen dessutom präglades av mycket strul bestämde hon sig för att ta ett sabbatsår. Det tillbringade hon hemma i Sandviken, i ateljén på Annonsbladet. Hon är kvar än. Det kom en hel del emellan. Ett otroligt roligt jobb för det första.
– Jag fick vara kreativ, göra annonser, sälja och hjälpa människor.

Efter några år föddes sedan sonen Dennis och livet förändrades dramatiskt. Och då handlar det inte bara om omställningen till att bli förälder utan om ett svårt sjukt barn. Dennis fick åka ambulans till Uppsala samma dag som han föddes och opererades dagen efter.
Dennis aorta låg så illa till att den skadade luftstrupen svårt, läkarna tvingades ta bort en tredjedel av luftstrupen och flytta aortan. Hittills har det blivit ett 80-tal operationer. Exakt hur många det är vet inte Ann-Louise som har varit med under alla utom en.
– Jag vill vara där när han vaknar, säger hon och visar bilden av Dennis fyra år, nyopererad och nedsövd för att inte skada läkeprocessen.
Hennes mamma har sparat bilderna. Det är Ann-Louise glad för. I dåtid kändes de bara otäcka. I nutid blir bilddokumenten ett sätt att bearbeta svåra upplevelser. Sammanlagt har familjen tillbringat veckor och månader på sjukhus. Många nätter och dagar har präglats av oro, ännu mer ängslan under graviditeterna med Lovis och Lissi.

I dag är Dennis en 13- årig livsglad och positiv kille som spelar fotboll, innebandy och hockey. Ingen kan tro att han har en defekt matstrupe som gör att han ibland får leva på flytande föda genom en slang direkt in i magsäcken.
– Han är lång, välväxt och idrottar till och med i äldre lag, säger en stolt mamma som väljer att tillämpa en förlåtande och generös inställning till tillvarons små och stora irritationsmoment.
– Att ens barn blir sjukt är det värsta man kan råka ut för som förälder. Men jag är så glad för så mycket idag. Vi har lärt oss att inte bekymra oss om småsaker, säger Ann-Louise som i perioder har tagit sin tillflykt till jobbet.
Bort från sjukdom och sjukhus för att bara få fokusera på vanlig vardag utan koppling till ytterligheter som liv eller död.
– Många människor drabbas av jobbiga saker. Men Thomas och jag har haft varandra och kunnat växeldra, säger Ann-Louise och berättar om sin kämpande pojke som tröttande på alltihop när han var nio år.
Det skulle inte bli fler operationer för hans del. Men hockeymålvakten och idolen Henke Lundqvist gjorde all skillnad i världen som ställde upp i projektet Min stora dag som arrangeras för svårt sjuka barn. Dennis fick bowla med Henke.
– Där hände det något. Dennis fick tillbaka livsviljan.

Sedan mars 2009 är Ann-Louise lokalordförande för organisationen Företagarna. Där jobbar hon för nyföretagande, mot och med kommunen beroende på vilka frågor det gäller.
– Vi i styrelsen måste fråga oss vad vi gör och vad vi vill uppnå med det. Utmaningen är att få medlemmarna att engagera sig. De måste vara med på tåget. Det är ju deras frågor vi ska fokusera på. En annan viktig framtidsfråga är att Sandviken måste våga positionera sig, visa vilka förutsättningar vi har, säger Ann-Louise som också är drivande i mässan Företagarforum som arrangeras i Sandviken vartannat år.
Nu fokuserar hon på 100-årsjubileet för Företagarna i Sandviken. Fest blir det så klart för medlemmarna. Men födelsedagen firas också under Stora Träffen, med en digital utställning och en nyskriven bok om föreningens historia.
– Det är så kul att engagera sig i saker som betyder något för Sandviken. Allt bygger på energin som kommer från möjligheten att vara med och påverka, säger Ann-Louise Kleen med blicken full av medelhavsturkos…
– Det är linser. Ibland har jag bruna. Ibland har jag blå-gröna, det får den här effekten. Mina ögon är så ljust isblå att barn blir rädda för mig, säger hon och skrattar.