Sushi, pytt i panna eller julbord. Krögaren Ingela Sigvardsson fixar det mesta i matväg för bofasta eller tillfälliga gäster i Hoforstrakten.
– Ja, det grenar ut sig. Det här är inte ett jobb utan en livsstil, säger hon och levererar ett skratt med lika mycket sprudlande energi som hon verkar göra det mesta annat.

Håret ser först korpsvart ut men ur vissa perspektiv lockar ljuset fram varmbruna toner som glittrar till här och var i slingorna. Hon är diskret servitrisklädd i långbyxor, förkläde och v-ringad t-shirt, plagg lika svarta som gympaskorna omvänt lyser kritvita.
Svikt i skorna behövs med långa arbetsdagar där den totala sträckan ofta säkert slutar med femsiffriga stegantal.
– Sista året har det varit väldigt mycket jobb. Jag är för nyfiken för att bara sitta hemma. Jag vill vara med och styra skutan. Men det är klart att barnen har hamnat mycket i kläm, särskilt när de var yngre. Men under åren har vi prioriterat att resa tillsammans så fort det har funnits möjlighet.

USA, Thailand och Dominikanska republiken är några av platserna som de har besökt. Mamman i familjen är typen som käkar utmaningar till frukost och ser möjligheter i det mesta.
Bolaget Mer än det restaurang AB består i dagsläget av en knippe verksamheter med sushirestaurangen Daikichi som den mest exotiska blomman. Hofors Golfrestaurang är en sommarört medan Wirenska Gården är den mer härdiga plantan som vaknar till ordentligt när kylan kryper in över landskapet samtidigt som järntvåor och andra klubbor stuvas undan för säsongen.
Cateringköket och hybriden Cross Over kan leverera i stort sett vad som helst ätbart. Summa summarum är det en samling affärsområden lika flexibla som Ingelas bakgrund.

Drygt 16 år tillbringades inom handeln. En anhalt var livsmedelsbutik, i andra sålde hon böcker, papper, leksaker och senast damkläder. Tillsammans med före detta sambon klev hon in i nästa fas på värdshuset Gästis i Torsåker.
– På små ställen får man göra allt, konstaterar Ingela som är självlärd kock.
I slutet av 90-talet hotade arbetslösheten att ta över vardagen. Men då tog hon istället över Golfrestaurangen i Hofors.
– Jag hade världens vackraste arbetsplats vid Storgösken, säger hon med eftertryck.
Efter ett antal år valde hon att satsa fullt ut på cateringköket utan ambition att någonsin sätta sin fot på Golfen igen. Några kringelkrokar senare, via andra kök och butiksjobb, blev det restaurang i egen regi igen förra hösten. Tillsammans med kocken Szilveszter Kertesz öppnade hon historiens första sushirestaurang i Hofors.
– Varför inte?

Hon ler med hela ansiktet och sammanfattar historien ännu en gång. Stockholm 1984. Det finns två sushiställen i huvudstaden (nu är de runt 400 enligt vissa uppgifter). Ingela testar sushi för första gången och fastnar ohjälpligt för de beroendeframkallande smakerna.
Mer än 20 år senare är pizza-kulturen i den lilla bruksorten i västra Gästrikland skeptiskt redo för en uppstickare. Lokalen budgetrustas i stort sett för egen maskin men med god hjälp av vänner och bekanta. Kan själv är en av deviserna hon lever efter.
– Man vet aldrig vad morgondagen ger. Men går det åt helvete så får det göra det med musik. Radion står alltid på!

Ingela garvar. Ja, det gör hon. Trots att det stundtals har varit segt, trögt och att satsningen kostat mer (pengar) än planerat och att det inte bara har varit rosor.
– Men gensvaret har varit otroligt härligt. Jag unnar Hoforsborna sushi, säger Ingela som lärdes upp i konsten att laga sushi av Szilveszter som i sin tur utbildats under fyra år av en äkta japansk mästare i Budapest.
Daikichi betyder ”utomordentlig lycka” på japanska. Och så heter restaurangen på Centralgatan i Hofors centrum. Här dominerar japanskt strikt rena linjer, mönster och färger som mörkbrunt och beige men sparsamma inslag av ljusgrönt.

Kontrasten kan knappast bli större till robusta Wirenska gården som ska vara Hofors äldsta bevarade hus. Den faluröda gamla bergsmansgården står stadigt rotad strax söder om centralorten invid den tätt trafikerade Torsåkersvägen som passerar bara några meter från mangårdsbyggnaden.
– Varje gång jag har åkt förbi har huset pratat med mig. Ser du mig inte? har det sagt. Jo, det gör jag, tänkte jag som fantiserade om att servera julbord innanför de där gamla väggarna.
Till slut förvandlades byggnaden till Ingelas restaurang inredd med en trivsamt, snudd på osannolik, blandning av möbler och föremål, kärleksfullt ihopsamlade från olika ställen. Stadig allmogestil blandas friskt med funkisinspirerade möbler från 1940-talet. Men en sak är gemensam och genomgående.
– På borden ska det alltid ligga vita dukar.
I ett av rummen pryds de ursprungliga, lerklädda innerväggarna av handtryckta tapeter med schablonmönster, varsamt renoverade i nutid tack vare myndighets-bidrag.

I våras plockade Ingela nästa kvist till buketten. Hon spjärnade länge emot men till slut var hon ”tvungen” att återvända till Golfrestaurangen igen. Tillsammans med tre anställda turas hon om att alternera mellan de olika ställena.
– Det rullar runt. Alla är öppna i sinnet. För mig känns det roligt att kunna erbjuda arbetstillfällen. Ju fler småindustrier som finns, desto mer service behövs det. Jag tror starkt på Hofors. På 80-talet var känslan mer av: siste man från Ovako släcker. Nu är det annorlunda. Annars skulle inte en kedja som Lidl etablera sig fast orten är relativt liten. Flödet med biltrafik på väg till fjällen har ökat rejält på grund av nya E4, säger Ingela som filar på fler idéer.
– Det finns luckor i restaurangkakan i Hofors, säger hon utan att avslöja mer.