År 1998 klev Camilla Lindroos in genom dörrarna som vd, varuhuschef och delägare i Sveriges minsta Ikea-varuhus. Under de senaste fem åren har varuhuset ökat försäljningen med 50 procent och under 2006 såldes möbler, kök, gröna växter, påsklämmor och andra förnödenheter till hemmen i närområdet för 378 miljoner kronor. Med en vinst på 49 miljoner kronor och 49 procent av aktierna i köptemplet i Valbo torde Camilla Lindroos utdelning ha landat på minst 12 miljoner. Men filosofin inom koncernen är stenhård:
– Vi går aldrig in och bekräftar några siffror. Men ett lönsamt varuhus och trygghet för personalen var två av mina mål. Det har vi lyckats med och det är vi stolta över, säger Camilla på sjungande finlandssvenska som visserligen har slipats ner en aning efter nästan 40 år i Sverige.
Företagspolicyn må vara en sak. Men pengar är en känslig fråga i många sammanhang. Och kanske speciellt i en företagskultur där enkelhet, låga priser kombineras med kostnadsmedvetenheten på alla plan.
Camilla fick personligen erfara grundaren Ingvar Kamprads filosofi i början på 1970-talet när hon först kom till Ikea och varuhuset i Kungens Kurva i Stockholm.
– Vad dyrt det är att åka tunnelbana hit, sa han.
– Du Ingvar har väl råd med det.
– Men Camilla, jag måste tänka på de många människorna.
Nu skrattar hon länge åt det där samtalet. Då blev hon generad över sin frispråkighet. I dag är hon desto mer imponerad av hans framsynthet och förmåga att se både två och tre steg framåt. Resultatet är inte bara en småländsk idé som tillämpas i 237 varuhus i 34 länder och territorier med över 100 000 medarbetare utan också genom att sortiment, policy och organisation är hårt styrda uppifrån med manualer för allt.

Första gänget började redan klockan sex med att fylla på varor i tomma hyllor, korgar och pallar. Arbetet ska vara färdigt tio när det är dags att öppna men i nödfall finns det spelrum någon timme till. Under dagens första rond genom varuhuset kollar Camilla hur det har gått, fyller på kastruller på en halvtom hylla, rättar in en vilsen varuvagn i ledet, snyggar till i stället med grillvantar, plockar upp skräp och ser till att det finns silkespapper under inslagningsdisken vid utgången. Hon registrerar allt.
– Retail is detail. Man har alltid en lös hand, säger hon och böjer sig ner för att fiska upp ett knöligt glasspapper.

Enkelhet är en dygd. Det är femte hörnstenen i ”En möbelhandlares testamente” – Ingvar Kamprads sammanfattning från 1976 av sin företagsfilosofi. På sitt sätt är femte budordet även bonddottern Camillas.
Hon växte upp på ön Kimito i Åbolands skärgård. Gårdens grödor tillsammans med djurhållningen med kor, hästar, får, grisar och höns gjorde att familjen i princip var självförsörjande. Sparsamhet och uppfinningsrikedom när det gällde att hushålla och återanvända resurser var självklarheter. Inga prylar eller kläder köptes i onödan. Skolböckerna delades mellan de fem systrarna. Camilla säger att synsättet från barndomen fortfarande sitter djupt rotat i henne.
– Jag tänker aldrig på att jag är ekonomiskt oberoende eftersom jag inte lever på något annat sätt än när jag växte upp. Jag har inga stora anspråk utan är enkel i mig själv, har inget behov av statusprylar. Som man är, är man.

Ett 20-tal kunder väntar på att få shoppa loss den här onsdagsförmiddagen. När klockan blir tio är det äntligen fritt fram.
– Välkomna, säger Camilla och får syn på en obevakad stege bredvid informationsdisken i entrén.
Olycksrisker ska minimeras till varje pris och efter några snabba telefonsamtal är problemet åtgärdat innan hon stegar iväg för rond två och avsyning av varuhuset ur ett säkerhetsperspektiv. Övergivna pallyftare eller blockerade nödutgångar får inte förekomma. På barnavdelningen får Camilla syn på en låda som nästan har tappat fronten. Telefonen åker fram.
– Lådan till Mammut klädskåp ska fixas och mattan på golvet bör bytas ut, säger hon till personen i andra änden.

Det var 1971 som Camilla fick ett sekreterarjobb på Ikea i Kungens kurva. Under drygt 15 år vandrade hon sedan genom varuhuset som chef för olika avdelningar innan hon bestämde sig för att prova något annat. Efter chefsjobb på Duka och senare på dåvarande PK-banken insåg hon till slut att Ikea trots allt var hennes naturliga hemvist.
När det första varuhuset i Finland skulle etableras var hon rätt person för vd-jobbet och samtidigt en av kvinnorna som spräckte glastaket inom koncernen. I mitten av 1990-talet härskade nämligen männen fortfarande på toppositionerna.
Men en av de största utmaningarna seglade upp för nio år sedan när Ikea-varuhuset i Valbo stod inför stora förändringar. Dålig lönsamhet gjorde att koncernledningen ville förändra organisationsformen för att få ny snurr på försäljningen. Camilla erbjöds delägarskap. Hon behövde inte fundera särskilt länge.
– Jag hade min bankerfarenhet i ryggen. Det var bra att tuta och köra och jobba stenhårt, säger hon.

Även om varje Ikea-varuhus ska följa manualerna med påbuden från ovan är det till viss del annorlunda i Valbo eftersom Camilla äger nästan hälften av bolaget. Det ger möjligheten att ta ut svängarna lite extra genom självständiga beslut men innebär också mindre ekonomiska muskler att spela med när det gäller investeringar.
–Vi har friare tyglar med kortare beslutsvägar. Samtidigt måste vi tänka till lite extra och ifrågasätta allt vi gör, säger Camilla som uppmuntrar personalen att jobba med projekt för att hitta annorlunda lösningar även om det inte är okomplicerat alla gånger.
– Kan inte låta bli ibland att peta i detaljer. Det blir lätt så. Jag har lång erfarenhet och mycket kunskap. Men jag strävar efter att ha en tydlig och ärlig dialog med folk och litar på att de kan säga ifrån, säger Camilla som stenhårt fokuserar på varuhusets framtid även om hon själv kommer att lämna Ikea i Valbo inom de närmaste åren. Så var uppgörelsen från början.
Hon påstår att det i dagsläget inte finns något nytt jobb i sikte inom koncernen. Samtidigt stänger hon inte några dörrar.
– Det finns så mycket att göra. Jag är entreprenör ut i fingerspetsarna. Kanske driver jag något eget. Det är jätteroligt att jobba inom heminredningsbranschen. Men vi får se, säger hon med ett svårtolkat leende.

Fast högst upp på agendan just nu är hur varuhuset ska kunna växa. Om det blir en utbyggnad av befintliga lokaler eller en nybyggnation är en öppen fråga i nuläget. Men i och med att Willys har valt att lämna Valbo köpcentrum har det öppnats en möjlighet som löser det akuta problemet med brist på lageryta. Till hösten får Ikea tillträde till en del av livsmedelsbutikens nuvarande lokaler som ska fungera som extern varuutlämning.
– Det är en fantastisk möjlighet för oss eftersom vi kommer att öka servicegraden väsentligt mot kund, säger Camilla Lindroos och sneglar på bildskärmen.
Olästa mejl och obesvarade telefonsamtal pockar på uppmärksamheten när diskussionerna om strategier inför framtiden och rekryteringen av en ny personalchef står för dörren.
Nu vill hon vara ifred.