Martin Olsson stötte in Sveriges andra mål i upptakten av andra halvlek i den regniga och förfärliga fotbollslandskampen i Helsingfors när telefonen ringde:
– Hej, det är Angeles på Arbetsförmedlingen.
Det var ett både oväntat och överraskande svar på en förfrågan jag hade skickat en vecka tidigare. Jag befarade nog att brevet skulle kunna lämnas därhän. Men.
– Min man brukar hjälpa mig med posten, jag får ju så förfärligt mycket, och när han såg ditt brev sa han bara "Angeles, det här måste du ta itu med direkt, ring upp honom!".

Angeles Bermudez-Svankvist, Arbetsförmedlingen generaldirektör.
Jag hade noterat det exotiska namnet som förekommit i åtskilliga media de senaste åren, men det var först under sensommaren som jag fick vetskap om att det faktiskt föreligger ett släktskap, gemensamma beröringspunkter och rötter som går tillbaka till det lilla plågade samhället Utansjö vid foten av Höga Kusten-bron i Ångermanland. Bredvid den nedlagda massafabriken svischar E4 förbi, snart också Botnia-banan.
Men där på vägen upp mot Övergårdstjärn börjar vår gemensamma historia.

Tre veckor före julafton 1924 omkom hamnarbetaren Enok Granlund när en massabal lossnade från hög höjd och träffade honom i huvudet. Hans hustru Edla lämnades ensam med det lilla jordbruket och barnaskaran.
Elna, Rune, Ester, Valborg, Alice och Gunnar växte upp under små omständigheter. Utedass och kallvatten. När flickorna gått ut folkskolan fick de bidra till den gemensamma försörjningen som barnpigor eller husor i andra mer bemedlade hem.
Idag är det bara Alice som finns kvar av barnaskaran. Min mamma. Hon är 90 år, hör lite dåligt på ena örat, men är i övrigt gnistrande klar. Hon var tre år gammal när Enok omkom på kajen i Utansjö.

Hennes storebror Rune var sex år äldre. Han flyttade så småningom söderut, till Borås och sedan Stockholm. Gifte sig och fick två döttrar, varav den ena blev hett tidningsstoff många år senare.
I vår norrländska ände av släkten tyckte vi att det var förfärligt spännande att läsa i Vecko-Revyn om Lisbeths semesterresa till Spanien och hennes romans med den professionelle flamencodansören Alphonso. Kusinens äventyr och kändisskap blev något att skryta om på skolgården.
Beviset för deras kärlek är alltså Angeles Bermudez-Svankvist, född 1963 i Zaragoza i norra Spanien och uppväxt på Mallorca. När hon var sexton år flyttade hon slutgiltigt till Sverige.
– Jag är väl förankrad i mina svenska rötter, säger hon. Min morfar, din morbror, har betytt jättemycket för mig. Han lärde mig att åka skridskor, skidor och pimpla och jag har svaga minnesbilder av att jag träffat hans systrar, bland annat din mamma, men då var jag ju så liten.

Några veckor efter telefonsamtalet träffas vi i Arbetsförmedlingens huvudkontor på Hälsingegatan i Stockholm. Arbetsplats för närmare 700 och högst upp på tionde våningen i ett kontorslandskap sitter generaldirektören tillsammans med det tjugotal medarbetare som utgör hennes stab.
Angeles Bermudez-Svankvist är på ett strålande humör och möter upp med stora famnen, "här kommer det en Granlund", men mest är hon glad över budgetpropositionen.
– En oerhörd kärleksförklaring till Arbetsförmedlingen, säger hon. Vi har fått en förstärkning på flera miljarder och visats ett stort förtroende och en förväntan på att vi ska klara matchningsuppdraget.

■ Hänger det också samman med den tilltagande ekonomiska osäkerheten?
– Visst. Det handlar om att ha beredskap om det blir en ny härdsmälta. Jag tror att vi har en finansiell kris i sikte, kanske inte lika djup och snabb som den förra, men åtminstone en konjunkturförändring.
– Det innebär att vi står inför fem saker samtidigt: finanskris, en fortsatt hög arbetslöshet, arbetskraftsbrist, generationsväxling med många pensionsavgångar och diskriminering på arbetsmarknaden. Attitydfrågorna är ju viktiga, mot ungdomar, mot människor med invandrarbakgrund, mot sexuell läggning, mot religiösa attribut.

Angeles Bermudez-Svankvist utbildade sig till tandläkare och blev vid 33 års ålder klinikchef i Björkhagen i Stockholm. Det är kris, personalen flyr, kunderna uteblir. Men med sin smittande entusiasm och sitt starka engagemang blåser hon nytt liv. Tandvårdsinformation i skolorna, utrikesfödda tandläkare och tandhygienister anställs för att bättre ta emot den stora delen utrikesfödda patienter, uppsökande verksamhet, elever från konstfack ansiktsmålar besökande barn.
Det blir roligt att gå till tandläkaren.
Flera nya chefsuppdrag inom Stockholms läns landsting och andra politiskt styrda organisationer följer. Hon uppmärksammas för sin okonventionella ledarstil och utses till årets chef 1999 av Tidningen Chef och årets myndighetschef 2009 av Veckans Affärer.

■ Vad kännetecknar en bra chef?
– Tre delar. Förmågan att kunna fatta obehagliga beslut för att det ska leda till utveckling, ibland är det smärtsamt; passionerat förälskad i sitt jobb, ha ett djupt engagemang; visa att man uppskattar sina medarbetares dagliga arbete.
– Jag bjuder på mig själv och då finns det också något att gripa tag i, jag är inte så rädd, men det är väl därför jag fått stryk också, skrattar hon.

Kritik har hon fått, för problematiken kring Fas 3 och för värvningar av tidigare medarbetare. Och jobbet som kommundirektör i Södertälje hoppade hon av bara efter några dagar.
I september 2008 blev hon generaldirektör för Arbetsförmedlingen, rekryterad av dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Den borgerliga regeringen hade då länge varit missnöjd med Bo Bylund, idag ordförande i Brynäs IF. Fredrik Reinfeldt kallade Bylund för en "socialdemokratisk valarbetare".
Tre veckor efter det att hon tillträtt gick Lehman Brothers omkull. Världen kastades in i en ekonomisk kris.

■ Hur kändes det?
– Jag är ganska duktig på att hantera krissituationer. Jag har omorganiserat, omstrukturerat, fusionerat och rekonstruerat organisationer som varit i kris. Jag var också med om tsunamikatastrofen som för tandvården blev väldigt intensiv genom identifieringen av offren.
– 2008 hade vi en krisorganisation riggad på en vecka, vi hade 20 000 varsel i månaden och flera budgetpaket på ett år. Vi axlade upp förra krisen väldigt väl och det är erfarenheter vi har med oss idag.

■ "Ska man få ett jobb så är det genom kontakter, Arbetsförmedlingen kan inget göra." Det är en vanligt återkommande synpunkt. Vad tycker du om det?
– Vi skapar ju inte jobb, vi matchar till arbete, det måste alla komma ihåg. Stora delar av arbetsmarknaden sköter sig själv, någon söker ett jobb, någon vill anställa, någon vill starta eget. Vårt uppdrag är ju mycket vackrare än så. Vi ska rusta de individer som är socialt exkluderade, som har svårt att komma in på arbetsmarknaden, som saknar nätverk, som har en funktionsnedsättning eller är diskriminerade.

■ Vad har du för råd till en 20-åring med knappt godkända gymnasiebetyg som står utan jobb?
– Det finns inga generella recept, vi löser inget på att gruppera människor i ålderskategorier. Ofta handlar det om självkänsla, hur får vi människor med en icketro att börja tro på sig själva?
– Det handlar om mötet mellan individens vilja och styrka kopplat till vad vi kan ge och vi måste bli duktigare på att förmedla kontakter, vi måste tagga upp oss.
– Samtidigt måste vi tillbaka till basic: här finns jobben, utbilda dig till det här. Vi måste vara tydligare på hur "verkstan" ser ut. Flera måste hjälpas åt, man kan till exempel kräva mer av skolan, men att Arbetsförmedlingen ska ta på sig ledarhatten och stå i fronten är givet.

■ För två år sedan bröt Arbetsförmedlingen under uppmärksammade former med den privata jobbförmedlaren KFG i Sandviken. KFG klarade inte av att uppfylla villkoren i det lukrativa avtalet. Har ni bättre koll på era privata coacher idag?
– Vi hade ju bra koll, det var ju därför de inte fick förlängt. Jag vill inte gå in på specifika leverantörer. Men vi har intensifierat och utvecklat vår kontroll, vi förfogar ju över 68 miljarder av skattebetalarnas pengar.
– Det är alltid så att när en avreglering går fort, när en marknad med stora volymer öppnas upp, skapas det ett utrymme för icke seriösa leverantörer. Det där ser vi också inom andra samhällsområden. Men vi jobbar systematiskt med uppföljning.

Angeles Bermudez-Svankvist har i budgetpropositionen fått gehör för sina synpunkter om Fas 3. Regeln som säger att man bara får utföra arbete som annars inte skulle ha blivit gjort, är borttagen.
– Idag visar forskning att om man är nära ett så riktigt arbete som möjligt, desto lättare är det att få anställning. Jag tror att människor måste ompröva sin förmåga till arbete hela tiden och jag hävdar att det finns inget som inte är ett riktigt arbete. Det är viktigt med mötesplatser med sysselsättning och ett socialt nätverk. Hellre det än att gå ensam hemma.

■ Du har sagt att den svenska integrationspolitiken är misslyckad.
– Det är bara att titta på hur det ser ut i våra svaga socioekonomiska områden. Jag förutsåg redan för tio år sedan att barn till föräldrar som inte kommit in på arbetsmarknaden och som ärver ett utanförskap är de framtida tickande bomberna. Nu är vi där.
Men sedan i vintras har Arbetsförmedlingen ansvar för alla nyanlända. Angeles Bermudez-Svankvist har tagit sig an uppdraget med sedvanlig frenesi. Hon kallar det finn fem fel.
– Personnumret hänger inte ihop med uppehållstillståndet som inte hör ihop med försäkringskassans utbetalning som inte hör ihop med folkbokföringen. Fem myndigheter plus kommunerna är involverade och så har vi det här självstyret. "Jag gör mitt, du gör ditt." Våra myndigheters stuprörssystem är väldigt komplexa. En nyanländ stöter ju mot kaklet trettio gånger.
– Nu konsolideras allt och uppdraget lämnas till en myndighet. Får jag tjugo år på mig ska jag nog lösa integrationen.

Hon plockar fram sitt hus, en bild över hur Arbetsförmedlingens verksamhet förändrats under hennes ledning. Sjukförsäkringsreformen, jobb och utvecklingsgarantin, instegsjobben, nystartsjobben, utslussning och utbildning på kriminalvårdanstalterna, sociala insatsgrupper med polisen för att förhindra rekryteringen av 16-20-åringar till kriminella gäng, integrationsuppdraget, försörjningsstödet hos kommunerna, försvarsmaktens frivillighetsrekrytering…

■ Jobbar du med det här dygnet runt?
– Märks inte det? Jag jobbar skitmycket, går upp halv sex, första telefonsamtalet brukar vara vid sju. Jag läser tidningar, lyssnar på ekot, ser morgonteve, och har direktionsbil när jag jobbar hårt för att inte utsätta trafiken, det är 12-14 timmar varje dag, ständigt uppkopplad.

Morbror Rune, Angeles morfar, var en jovialisk man med ett leende glittrande i mungipan. Så minns jag honom och samma medryckande känsla utstrålar även hans barnbarn. En svensk byråkrat, färgad av den heta flamencons passion. Kanske finns här också en strimma av det finländska blod som raljant påståtts flyta i de granlundska ådrorna och som ibland förklarat det understundom hetsiga humöret. En slags mångfaldens framgångsformel.
Det knackar på dörren, halvtimmen är över, dags för nästa möte, kriminalvårdens representanter väntar.
Vi skils åt vid hissen.
... för den här gången.