- Jag har jobbat upp företaget från grunden. Är det någonting jag har fått av pappa så är det råd, stöttning, kärlek och inställningen att du aldrig ska köpa det som du egentligen inte har råd med, säger Louise som fortfarande träffar på kunder som vill prata med chefen.

Men det bjuder hon på, tar inte illa vid sig eller bryr sig. I stället levererar hon ett smittande skratt, lika energiskt, öppet men samtidigt tryggt som den person hon ger intryck av. Pigg, ständigt med en högre växel i benen småspringer hon mellan kunderna, telefonen som ständigt ringer, koll av fakturor och artikelnummer, lätt framåtlutad, smal, snudd på för tunn men med glitter i ögonen.

Morgonfikat får extra guldkant när smörgåstårtan åker fram på bordet i personalrummet. Fasta i köttet, generöst stora räkor, spänstiga av tuggmotstånd och äkta smak toppar tårtan som slinker ner utan problem. Framför Uffe Sälg står också en färgsprakande blombukett, paket med vers och ett rågat fat med bakelser. Han byter jobb efter 16 år hos Leif Jutterström Service AB som reparerar, servar och byter vitvaror och fastighetstvättmaskiner. Far och dotter Jutterström har skilda verksamheter, bolag och anställda men huserar i samma fastighet på Almvägen i Fridhem. Louise med fem anställda i personalstyrkan, Leif med sju.

- Det gäller att ha ordning, reda och respekt för att det är två skilda företag, säger Louise.

- Jo, hon har sitt. Jag har mitt. Visst frågar hon om det är något speciellt men i övrigt löser hon det mesta själv, säger Leif och tittar efter dottern som svischar iväg.

Louise Jutterström Vitvaruaffär AB är vad det låter: en vitvarubutik som säljer alla tänkbara typer av hushållsmaskiner plus kompletta kök som Louise dessutom designar och ritar utefter kundernas önskemål.

Historien om vitvaruaffären började i gymnasiet som ett skolarbete, ett övningsföretag. Brodern Patrik, som skulle jobba med Leif, dog i hjärntumör precis när vuxenlivet var på väg att börja. Sladdisen Louise var också med pappa på jobbet, bar verktygslådan, skämtade om att hon minsann skulle jobba åt sig själv när hon blev stor. Redan då klar över att hon ville bestämma själv. Så blev det också. På första dagen av praktikperioden öppnade butiken i en liten hörna av pappas serviceverkstad med stor invigning och annonser i lokaltidningarna. Klasskompisarna sålde sytråd och gjorde budgetar på tusenlappar. Louises var på miljonbelopp. Då var hon 17 år. Elva år senare driver hon en komplett butik i Hemmakedjan på totalt 800 kvadrat i två våningar med försäljning av vitvaror och hushållsapparater.

År 2004 öppnade Louise en butik i Flanör också. Fast det var egentlig mot bättre vetande menar hon. Pressen blev för stark från dåvarande vd:n i Hemmakedjan som tryckte på att hon borde ha en butik i centrala Gävle också. Det var tungrott och dödfött från början med de krav på öppettider och liknande som finns på butiker etablerade i gallerior.

- Vi kunde sälja för 80 kronor på söndagarna.

Efter drygt två år kastade hon in handduken, under viss inre protest.

- Man kämpar på. På ett vis är det ändå som ett misslyckande att ge upp. Samtidigt var det en enorm befrielse att kunna fokusera helt på den här butiken.

På gymnasiet läste Louise textildesign. På sätt och vis var det ett sätt att börja om från början i en miljö och bland människor som inte kände henne. Skoltrött och less på plugg men hon var samtidigt i extremt behov av att få börja ett nytt kapitel i tillvaron. När Louise slutade nian vägde hon 37 kilo.

- Ändå såg jag en stor och tjock tjej i spegeln, säger hon.

Håret lossnade, kroppen saknade underhudsfett. Hon åt ingenting samtidigt som hon tränade tre, fyra timmar om dagen i en snudd på euforisk känsla av att klara allt. I den verkligheten syntes varje liten köttbulle, varje liten matbit på magen eller någon annanstans på kroppen.

Till slut sa läkaren ifrån.

-Louise får inte dansa mer.

Dansen som varit en stor del av hennes liv ända sedan hon var fyra år blev också den utlösande faktorn för sjukdomen, anorexin. Fixeringen kring utseendet var extrem med en press på den som tävlingsdansar att vara snygg, fin och framför allt – smal.

Med hjälp av Louises och föräldrarnas jävlar anamma är hon frisk i dag, så frisk som en person med ätstörningar någonsin kan bli. Under de sista åren i grundskolan, liksom under hela gymnasietiden, gick hon aldrig till skolmatsalen. Fick inte gå dit för mamma och pappa.

- Mina föräldrar hämtade mig varje dag. Vi åt lunch ute tillsammans så att jag inte skulle få chansen att hoppa över en enda måltid.

Även om hon har ett vettigt och sunt förhållande till mat nu finns tankarna alltid, mer eller mindre medvetet, närvarande på vad, när och hur mycket hon stoppar i sig.

- Det kommer alltid att sitta i huvudet på mig, konstaterar Louise som ständigt resonerar med sig själv om vad som är viktigt i tillvaron.

- Du måste unna dig, göra grejer. Livet är kort, säger Louise som numer bara är på jobbet fram till klockan tre.

Anledningen heter Dennis, sex år, och hans tolvåriga halvsyster Martina. Sambon är också egenföretagare, i kakelbranschen. De träffades på jobbet. Louise skulle bygga ut sin första, lilla butik och ringde efter en golvläggare. In genom dörren klev Fredrik. Efter en kort bekantskap bjöd hon på middag. De smaskiga, nygräddade delirullarna med spenatfyllning gjorde succé. Maten var köpt hos en restaurang runt hörnet.

- Jag kunde ju inte laga mat!

Louise skrattar. Det gick ju bra ändå.

Något som hon däremot kan är dammsugare. Kunden, en kvinna med ett hus i flera våningar och barnbarn som busar runt, vet vad hon vill ha:

- En lätt dammsugare som suger bra.

Louise visar och berättar om de olika modellerna och märkena som när det kommer till kritan är hyfsat likvärdiga.

- Vi plockar bara in bra dammsugare.

Damen ser fundersam ut. Kollar lite extra på ett par av modellerna.

- Testa gärna att dammsuga så att du får en känsla av hur maskinen är att jobba med. Säg till om du behöver mer hjälp, säger Louise och drar sig diskret tillbaka för att ge kunden utrymme att känna efter, tänka och fundera.

Kanske blir det affär, kanske inte.