Under tiden som massan sväller och ändrar form fortsätter han att blåsa, snurra och kyla av klumpen med skott av tryckluft i ett snabbt men fokuserat samspel med pipan.
Till slut är hinnan av glas så tunn att den liknar en såpbubbla på väg att spricka vilken sekund som helst.

Skön värme är det första som slår emot den som kliver genom glasdörrarna in i dunklet i gamla smedjan i Högbo Bruk.
Sedan kommer det en utskällning.
Väl nere för trappen går det att konstatera att Morris inte är en skräckinjagande best utan en liten raring i form av en Parson Russell-terrier. Skallet låter betydligt mer respektingivande än hytthunden ser ut där han ligger på en ordentligt ingosad pläd inuti kassadisken av glas.
– Morris tror att han är stor, säger Björn med ett garv samtidigt som han kliar kompisen som både är trevligt sällskap och en anledning att komma ut på promenad i natursköna omgivningar.

Men när Björn jobbar är Morris instängd bakom disken. Glassplitter på golvet och hundrädda kunder är ingen bra kombination.
Resultatet av alla timmar under disken är blanka, skimrande skålar i skönt grönt, svalt blått och eldigt brandgult. På husses repertoar finns även föremål som vaser med svällande underkroppar och smäckra halsar, ljuslyktor och glaskulor i olika strukturer och kulörer.
Det saknas inte heller mer udda alster. Från en av väggarna fångas blicken in av ett par ståtliga buffelhorn i blodrött, spräckligt glas monterat på ett kranium av rostig plåt. Insidan sprider ett varmt sken från tunna diodslingor. Lampan är en byggsats och ett resultat av intresset för djur liksom av lusten att experimentera med nya former och material.

Björns CV innehåller en hel del. Där finns att läsa bland annat om två år på Orrefors glasskola, praktik på irländska Waterford Crystal och jobb på glasbruk som Åfors och Boda.
Påsken 2005 invigdes egen, efterlängtad hytta i Högbo. Att det äntligen blev av var mer av en slump tack vare möjligheten att köpa loss inventarier till ett hyfsat pris. En hytta i Hudiksvall blev till salu vilket betydde att Björn kunde investera i slipmaskiner, verktyg och annat utan att kostnaderna rusade i höjden.

Stenbyggnaden Övre Hammaren intill dammen på bruket byggdes redan 1659. Från början fanns här två tyskhärdar och en hammare som drevs med vattenkraft. Mycket vatten har runnit under bron sedan dess. Under senare år inrymde byggnaden ett museum som levde en tynande tillvaro.
Ingen var gladare än Björn när han fick ta över lokalen och förvandla den till en modern glashytta med försäljning av egendesignat konst- och bruksglas.

Att jobba ensam är knappast optimalt eftersom det rent tekniskt begränsar tillverkningen till pjäser som går att blåsa färdiga i ett, enda stycke.
Samtidigt har Björn ett kreativt samarbete med smeden Johan Sandström som också håller till på bruksområdet. Förutom att arrangera prova-på-grupper tillverkar de gemensamma konstföremål av glas och smide.

Av uppenbara skäl blåser Björn helst glas under den kallare årstiden. Utomhustemperaturen avgör hur varmt det blir inne i den oisolerade hyttan.
Minus tio grader ute innebär att det kan vara runt 20 plusgrader i ryggen samtidigt som framsidan av kroppen får tåla värme på 70-80 när glasmassan plockas ur smältugnen.
– Temperaturskillnaden gör att man lättare blir sjuk, konstaterar Björn som får ta semester under lågsäsong, när turister och andra kunder lyser med sin frånvaro.

Dagen före julafton bryter han strömmen till ugnen som i övrigt dundrar på dygnet runt, året runt. Men runt årsskiftet finns det tid för underhållsarbete, det vill säga att byta ut krukan som glasmassan flyter runt i. När ugnen laddas på tar det två veckor tills den är så pass varm att det går att blåsa igen och livscykeln i glashyttan börjar om på nytt.