Den nya tidens rallare
Solen vräker ner. Intensivt smärtsamma strålar studsar mot ett orört gnistrande snölandskap och bländar ögat utanför fönstret där parken ligger öde.
Relaterat
Wij trädgårdars anläggning vilar vinter i kylig skrud. I herrgårdens södra flygel hyr en rikstäckande revisionsbyrå stora delar av huset. På övervåningen har Ockelbo Kabelteknik huvudkontor. I Frövi utanför Örebro sitter professor Kalkyl, Sven-Arne Karlsson som koordinator och räknar på jobb.
Men det är längs järnvägarna runt om i landet som det mesta händer. Medarbetarna utgår från hemorten för att sedan kuska runt dit jobben finns, ungefär som rallarna: gubbar, män och pojkar som en gång la grunden för den moderna svenska infrastrukturen. Nu är det mestadels en annan typ av vägar som anläggs: digitala.
Varken finanskris eller lågkonjunktur har påverkat Ockelbo Kabelteknik i negativ riktning. Tvärtom. Precis som tidigare fortsätter kurvan att peka käpprätt uppåt. Hittills har verksamheten växt, svällt och förökat sig från år till år.
– Varje vår har vi sagt att nu tar vi det lugnt, säger Daniel Persson.
– Jo, men det har aldrig blivit så. I stället har vi köpt två nya maskiner varje gång. Men i år blir det blir det bara en, tillägger kompanjonen Niklas Halvarsson med ett skratt.
I nästa andetag konstaterar båda två trots allt att nuvarande nivå är precis lagom och hanterbar med ett 30-tal anställda under högsäsong, en gedigen maskin- och fordonspark på 18 pjäser och planer på en ny serviceverkstad i Lingbo. Men. Samtidigt kan Daniel Persson inte låta bli att reservera sig:
– Som entreprenör drivs man ändå framåt. Det är svårt att sätta sig ner och slå sig till ro. Än finns det mycket att ta på, klämma på…
Trots lågsäsong och vargavinter med låga temperaturer och bländvita snölandskap har Ockelbo Kabelteknik 15 gubbar sysselsatta längs järnvägslinjer i främst norra delarna av Sverige.
Kabeljobb i järnvägstunnlar, en del i Stockholms tunnelbanesystem plus några mindre uppdrag håller manskapet med jobb trots att högsäsongen egentligen ligger mellan påsk och jul.
När Sverige krusar med sina vänligaste och mest inställsamma sidor lägger det här gänget i högväxeln med entreprenader utefter det svenska järnvägsnätet.
Företrädesvis är det kabelarbeten som schaktning, plöjning, skarvning och dragning. Men gubbarna bygger även skåp, kurar, kioskplatser och vägskydd, lägger kanalisation, gräver spårkors, skarvar tele- och signalanläggningar plus andra typer av arbeten åt kunder som InfraNord, före detta Banverket Produktion.
Jobb utefter järnvägen ställer högre krav på individen än att bara kunna ratta en grävmaskin. Trygghetsaspekten är kritisk. Det finns inga marginaler för misstag. Ingen får jobba ensam utan det måste vara minst två personer i varje lag varav en ska vara utbildad tillsyningsman.
Innan någon ens får kliva upp på spåret måste alla moment i en säkerhetskedja gås igenom, från att begära tillstånd till att sätta upp varningsskyltar. Vissa jobb kan bara göras på nätterna. Andra ska hinnas med under vita tider, alltså mellan tågen.
– Du kan få dispens att gå upp på spåret under 15 minuter. Sedan kan du vara tvungen att avbryta jobbet och vänta i två timmar. I värsta fall kan det bli väldigt hattigt, säger Niklas.
Mindre stressigt är det med jobb i anslutning till nybyggnationer eller planerade arbeten där man har haft tid att planera om trafiken.
Ockelbo Kabelteknik smögs igång redan 2002 som en månskensfirma vid sidan av arbetskamraterna Daniels och Niklas ordinarie jobb. Dagtid skarvade de telekabel till signalsystem för järnvägen. På fritiden monterade de kabelskydd.
För drygt fem år sedan bestämde de sig för att satsa fullt ut i egen regi, köpte en rälsgående minigrävare och anställde en gubbe. Där började alltihop.
Ända till 2008 låg både Daniel eller Niklas ute på jobb på heltid samtidigt som de skötte administrationen på nätterna. Nu är de bara ute på fältet varannan vecka. Resten av tiden sköter de kontoret. Men tillvaron har inte blivit mindre hektisk för det.
– Visst är det skönt att vara på hemmaplan. Men det är nästan stressigare nu när man ska hämta på dagis och passa tider hit och dit. Då jobbade man tills det blev klart, oavsett om klockan var fyra på eftermiddagen, sju på kvällen eller tolv på natten, säger Daniel samtidigt som han vaggar en sovande, småfebrig tvååring i famnen.
Han får medhåll av Niklas.
– Allting blir mer komprimerat nu. Samtidigt funkar allt jättebra tack vare att personalen är självgående, säger han.





































