Där blev hon kvar som lärare. Sju år senare har hon nu bytt lärarrollen mot en mer praktisk verklighet på Lantmäteriet.
– Nu ska jag börja omsätta mina teoretiska kunskaper i praktiken. Än har jag inte hunnit producera något konkret. Hela den första månaden har varit fylld av utbildning. Två kurser återstår.

När hon pluggade på högskolan trodde hon att utbildningen skulle leda direkt till Lantmäteriet. Det blev bara ett sommarjobb. Inte speciellt många av hennes kursare kom till Lantmäteriet, i alla fall inte direkt efter högskolan. Alla ville nog inte heller. Konsultföretag, kommuner och andra arbetsgivare lockade också.
Hon blev kvar på högskolan och anställdes som assistent men blev snart ansvarig för kurser och avancerade så småningom till adjunkt. Jobbet på högskolan har hon gillat genom åren. Hon lämnade inte lärosätet för att hon tröttnat på att undervisa.
– Det kändes rätt att satsa på något annat och komma vidare.

Ett mejl från en tidigare klasskompis gjorde att Liselotte insåg att Lantmäteriet utlyst en tjänst som stämde väl med hennes kvalifikationer.
När hon flyttade till sin nya arbetsplats i januari återfann hon flera av sina klasskamrater från åren som elev på högskolan men även många tidigare studenter som hon lärt känna i lärarrollen.
Liselotte Dahlberg arbetar som lantmätare på en enhet med cirka 20 anställda med uppgift att bistå med tekniskt stöd åt förrättningslantmätare som är verksamma över hela landet.
– Nu ska jag börja tillämpa mina teorikunskaper på lantmäteriområdet i praktiken, säger hon med ett skratt.
Hon tillägger att hon i skolvärlden också jobbade en del ute i fält, alltså inte bara genom att stå i klassrum som föreläsare.
– Om du passerat Kungsbäck och Teknikparken har du förmodligen sett folk med varselvästar sysselsatta med stativ och mätinstrument.

Grundorsaken till att Liselotte Dahlberg började plugga igen som vuxen var att hon ännu efter tio års tjänst i vårdsvängen inte lyckats få en fast tjänst.
Ibland blev det längre perioder med vikariat men ofta fick hon nöja sig med att vara timvikarie, vilket innebar att kastas in på de mest obekväma tiderna vid personalkris. Jobbet med människorna i rehabilitering och äldrevård kan hon däremot fortfarande sakna.
När hon nappade på Kunskapslyftet och började plugga igen hade hon redan familj och småbarn. Från den obligatoriska skoltiden trodde hon sig veta att hon hade svårt för matte och NO-ämnena. Så var det i själva verket inte alls.
Svaret har hon förmodligen från sin egen lärarperiod. Hon fann att det för det mesta är äldre elever med jobberfarenheter som är mest ambitiösa i studierna.
Olle Hildingson
affarer@affarer.cc