Stickade strumpor landar i en genomskinlig hink på golvet, tre och ett halvt par i timmen. Plötsligt dyker det upp en blond kalufs bakom ett av de slamrande vidundren.
– Halloj! Jag stänger av maskinerna, hojtar Ann-Sofie Åsberg.
I nästa sekund är allting stilla. Hon tar ur öronpropparna.

Garage kan användas till mycket, bilförvaring till exempel. Eller så kan man ställa dit 30 år gamla, japanska stickmaskiner. En specialsymaskin som syr ihop strumpornas kan också behövas liksom en robust gammal tvättmaskin där de små plaggen färgas, tvättas och färdigkrymps till önskad kulör och storlek.
Dessutom kan det få plats med en torkställning samt pressverktyg som ser till att strumporna blir släta och fina efter att ha valsat igenom hela proceduren. Till sist kan man etikettera och packa strumpor med liknande egenskaper som andra ullstrumpor: slitstarka, temperaturreglerande och luktreducerande.
– Dessutom sticks de inte. Ju längre fibrer, desto färre ändar. Det betyder också att det är mindre som kan irritera huden. Mohair är också mer hållbar tack vare att strukturen är annorlunda mot vanlig ull. Den här tovar inte och tål till och med att tvättas i 60 grader, säger Ann-Sofie Åsberg.

Smess är gårdsnamnet som också har blivit ett varumärke bland folk som uppskattar funktionella mohairstrumpor. Ett par kilometer bortom Järbo samhälle, i riktning mot Kungsberget, ligger en rödfärgad gård på höger sida.
Nedanför lada och boningshus brer en del av fastighetens åkermark ut sig. På en liten del odlar månskensbönderna Åsbergs korn, havre och vall. Resten arrenderas ut.
De enda djur som numer huserar på gården är en stolt tupp med fem hönor av varierande raser. Flocken struttar runt fritt i samlad tropp, pickar ihärdigt under buskarna och vandrar ut och in i hönsgården lite som andan faller på.
Men räven då? Och duvhöken?
– Hellre glada höns så länge de lever, än att de lever länge men instängda, säger Ann-Sofie Åsberg som delar tiden mellan strumpstickning och egen redovisningsbyrå i byn.

Hon är utbildad både inom vävning och inom ekonomi. På 80-talet drev hon garnbutik i Järbo innan det blev jobb som ekonomiassistent på lokala Cibes Lift. År 2000 bestämde hon sig för att ägna sig helt åt det egna företaget. När familjen köpte gården för 20 år sedan skaffade hon nämligen ett par kastrerade angoragetter. Ullen förädlades av ett spinneri på västkusten till mohairgarn som Ann-Sofie Åsberg vävde tyger av. Av tyger i vadmal och mohair sydde hon jaktbyxor för kvinnor eftersom det befintliga utbudet i butikerna var magert.
– Men i längden blev det en rätt så smal nisch. Då kom jag på att alla behöver ju strumpor!

Som mest bestod getflocken av 15 djur. Men i takt med att efterfrågan på strumporna växte, räckte inte ullen till. Efter en, två eller högst tre klippningar blir nämligen ullen för grov för att duga till kamgarn för strumpor, i stället används den till penslar, stoppningar i flygplansstolar och liknande.
Idag kommer all angoraull som Smess använder från England. Produktionen har legat på cirka 4 200 par strumpor per år. Innan svärdottern började plugga var hon anställd på halvtid. Nu pusslar Ann-Sofie Åsberg ihop tiden mellan strumpstickning och redovisningsbyrån. Moderna datorstyrda maskiner sköter sig själva i stort sett. Smess mekaniska gamla trotjänare däremot kräver ständig passning när de är igång.
– Jag är lika intresserad av ekonomi som av textilier och vill hålla på med båda delarna. Men eftersom jag jobbar själv nu blir det färre strumpor stickade i fortsättningen, säger Ann-Sofie Åsberg innan hon trycker in öronpropparna och startar maskinerna igen.