Hanne Jörgensen

"Jag började 1975. Pappa jobbade som smältare och var fackligt aktiv, det var alltid diskussioner hemma. Jag hörde att de tjänade bra och när jag gick ut skolan tjatade jag ner personalchefen i brygga. Han erbjöd mig jobb som städare.
Efter åtta månader flyttade jag till centrallagret och 1977 började jag jobba vid transportcentralen. 1979 blev jag transportledare. Sedan dess går jag skift, fyr- eller femskift, det varierar och beror på hur produktionen ligger.

Sedan 2006 kör jag grensletruck, det är den största vi har. 4,5 meter hög, lyfter 32 ton, har en maxfart på 28 km/h och väger 25 ton. Det är en intressant maskin som inte finns på många ställen, vi har fem på Ovako.
Jag manövrerar med styrspakar, på de gamla finns ratt. När vi började med spakarna trodde jag att jag aldrig skulle kunna lära mig, nu tycker jag nästan det är lite äckligt med ratt.

Det är en smidig maskin som man kan köra åt alla håll. Materialen ligger i långa rader och det gäller att komma åt. Vi hämtar och placerar på annat ställe för att produktionen ska fungera smidigt. Vi gör totalt 700-800 körningar varje dygn. Det innebär att varje förare kör till Göteborg varje skift.
Men högst två timmar åt gången, sedan måste man ta paus, annars blir det svårt att hålla koncentrationen uppe.
Jag gillar också skiftgången även om man kan bli påverkad rent socialt, man tappar helger och kan tvingas jobba storhelger som jul eller nyår.

Jag trivs med Ovako och blir företaget troget. Det är jättebra folk som jobbar här, kompiskänslan är stark. "Aldrig ner till gropen", säger en del. Men här finns faktiskt bra möjligheter för kvinnor, det är inga restriktioner och inga fördomar.
Jag funderar på att läsa in några gymnasiebetyg så att jag kanske kan få några andra arbetsuppgifter de sista åren. Rörelserna och skakningarna i trucken sliter."

Berättat för Jan Sundström