Ambitionerna var storstilade: ett bostads- och bygguniversitet, ett centrum för de viktigaste konferenserna, seminarierna och mässorna, professurer, forskarrum och utrustning.
Gävle skulle i dubbel bemärkelse prägla den svenska kartan.

I samband med bostadsmässan Bo 88 initierade de tre utlokaliserade statliga verken, Lantmäteriverket, Statens institut för byggnadsforskning (SIB) och Centralnämnden för fastighetsdata (CFD), tillsammans med högskolan projektet "Gävle Samhällsbyggarstaden".
Bostadsmässan gav skjuts åt tankarna. I programförklaringen lyftes "det seriösa lättsinnet" fram som de förhoppningsvis 100 000 besökarna skulle ta del av bland visningshusen på ömse sidor av Staketgatan. Den ombyggda Pix-fabriken blev det häftigaste utflyktsmålet.

Men redan ett år senare fick projektet en törn. Regeringen bestämde att myndigheten för samhällsplanering, Boverket, skulle hamna i Karlskrona. Närmare 200 arbetstillfällen gick Gävle förbi. Mygel i riksdagskorridorerna, muttrades det i Gävle.
Koncentrationen av kunskap på samhällsbyggarområdet i staden var fortfarande unik. Närmare 400 akademiker verkade inom sektorn och projektet gick oförtrutet vidare.
Ett initiativ som skulle få Gävle att leva upp till epitetet Samhällsbyggarstaden var ett spår­taxiprojekt som utreddes i början av 90-talet. Ett spårnät med en radie av fyra kilometer från Stortorget, 800 eldrivna vagnar utan förare med plats för åtta personer som svävade över gatorna, driftstart 2010. Investeringens storlek, minst en miljard, verkade inte avskräcka.

I februari 1991 utsågs Mats Sandberg till den första professorn på byggnadsforskningen. Han sa sig inte känna av Gävles image som samhällsbyggarstad. "Men jag fick ju blommor av kommunen när jag blev professor."
Sverige var nu på väg in i en lågkonjunktur. Försvaret bantades, regementet las ner, och Gävles styrande vände sig åter söderut för att få hjälp. Mellan 1,5 och 3 miljarder i statligt stöd, högskola på Alderholmen, kartmuseum och utlokalisering. En flytt av Naturvårdsverket skulle stärka Gävles profil som Samhällsbyggarstaden.
Högskolans placering delade Gävle i två läger: Alderholmen eller Kungsbäck. Byggnadsforskningens chef Nils Antoni förordade Kungsbäck vilket gjorde Gefle Dagblads kulturredaktör Björn Widegren rasande. En elegant pennfäktning mellan de två utspelades på kultursidorna.

"Samhällsbyggarstaden med en kultur utan gränser och med kärlek till det sköna." Så presenterades Gävle vid en utställning i riksdagshuset i april 1992. Avsikten var att ge de förtroendevalda en försmak av staden inför riksdagsbesöket i juni. Bert Karlsson, då ledare för Ny Demokrati, tittade som hastigast in och gav ett råd: Gör om I14 till en uppfinnarskola.
En månad senare kom beslutet att placera högskolan i de tomma regementslokalerna. Kommunalrådet Håkan Vestlund var besviken och kanske kan man i efterhand säga att det blev ytterligare en törn för Samhällsbyggarstaden. Alderholmen hade haft studenter och bostadsforskning inom ett stenkasts avstånd.

I januari 1993 ringde telefonen hos byggnadsforskningen på Södra Skeppsbron. En tjänsteman på näringsdepartementet begärde att få snabbt besked om hur långa uppsägningstider de då 150 anställda hade och vilka kostnader en nedläggning skulle medföra.
Samhällsbyggarstaden darrade och Tommy Hedlund som var projektledare för Bo 88, manade till gemensam kamp för ett, som han kallade det, världens främsta forskningsorgan med internationella auktoriteter som Bengt Turner och Rune Wigren.
Den 1 juli 1993 upphörde byggnadsforskningen i dess dåvarande form. SIB delades i två delar: en teknisk med ett 40-tal tjänster som knöts till KTH i Stockholm och en samhällsvetenskaplig med runt 35 medarbetare som sorterade under Uppsala universitet.

"Gävle har inte utnyttjat chansen att profilera sig som Samhällsbyggarstaden." Det konstaterade i september 1993 elva studenter vid kulturvetarlinjen i Umeå Universitet som intervjuat ett hundratal personer från politiker till mannen på gatan. Vad värre var: "Gävle är Jantelagens högborg. Gävleborna saknar självförtroende och förstår inte att vara stolta över sin vackra stad."
Ännu en törn kom 1994 när CFD (med 200 anställda) slogs ihop med Lantmäteriverket. Strax därpå skulle den nya konstellationen banta bort drygt 100 tjänster. På Lantmäteriverket pågick digitaliseringen av 13 200 ekonomiska kartor, men Karteum, museet som skulle vara en nödvändig del i Samhällsbyggarstaden, fick inget gehör i Stockholm trots att kulturminister Birgit Friggebo uppvaktades.

I september 1997 ledde Joakim Ollén fastighetsforum på Lantmäteriverket. Den alltid optimistiske Ollén försäkrade att verket skulle öka verksamheten med färre anställda och mindre statliga pengar. I själva verket blödde LMV. 70 miljoner back året före och 50 miljoner första halvåret. Totalt skulle 700 tjänster tas bort. Men Ollén sa också att han haft kontakter med Gävle kommun för att åter dra igång projektet Samhällsbyggarstaden.
Under tiden framfördes oro för bostadsforskningens flytt från Södra Skeppsbron till Rådhuset. Vad händer med biblioteket? Är detta första steget mot en definitiv avknoppning till Uppsala? Men fullmäktiges politiker var nöjda: man fick ett renoverat och ombyggt rådhus för 14,6 miljoner och staten stod för notan.

Kanske sköts Samhällsbyggarstaden slutgiltigt i sank på våren 1999 när kommunen bestämde sig för att avskaffa funktionen stadsarkitekt. De centrala MBL-förhandlingarna slutade i oenighet och Arkitektförbundet gick i taket. Kommunalrådet Carina Blank, då ordförande i bygg- och miljönämnden, försvarade beslutet: "Titeln stadsarkitekt är i sig en statussymbol, en tydlig karriärväg för offentligt anställda arkitekter. Vad som är god arkitektur är trots allt både tids- och stilbundet, i stor utsträckning en fråga om tycke och smak."
I år kom så beskedet: institutet för bostads- och urbanforskning (IBF) flyttar till Uppsala nästa sommar. Inte särskilt sörjd och saknad, varken av resterna av den andra SIB-halvan på högskolan eller Gävle kommun. Den mest angelägna diskussionen har istället handlat om vad Rådhuset nu ska användas till.

Skriver man sökordet Samhällsbyggarstaden på Gävle kommuns hemsida får man fram Översiktsplanen 2005 som träff. I ett inledande kapitel om kommunens framtida ambitioner står: " … Gävle antagit skepnader som Kulturstad, Idrottsstad och Samhällbyggarstad."
Det är inte svårt att uppfatta meningen som ett torrt bortviftande.

Projekt Samhällsbyggarstaden kostade ett antal miljoner, hade några starkt drivande krafter (varav flera har avlidit), men förlorade bärighet i avsaknad av samsyn och i alltför stark beroendeställning av statlig givmildhet.
En kritisk hållning har varit att utlokaliseringen av de statliga verken inte sporrat tillkomsten av entreprenörer och nya företag, delvis orsakad av den ständigt kritiserade bristen på näringslivspolitiskt engagemang.
Möjligen kan man hitta en fördröjd entrepreniell effekt av den koncentration av kompetens som de facto landade i Gävle.
Det blev ingen Samhällsbyggarstad.
Gävle blev istället huvudstad för GIS (geografiskt informationssystem).