Olors i övre Storvik blev Krav-certifierad redan 1989. Fast det var mest en ren formalitet. Gården har under alla tider drivits så långt det är möjligt efter djurens, naturens och människornas förutsättningar. Tidigare i höst utnämndes Olors till Årets lantbruksföretag i Gävleborgs län 2011.
– Storskaligt tänk är inget för oss utan driften sker i stort sett som man gjorde förr. Vi sysselsätter oss med litet av varje, säger Anna-Karin Sundberg.

Bland böljande kullar strax väster om Storvik klättrar rödfärgade boningshus, ladugård och ekonomibyggnader tappert ända sedan mitten av 1800-talet. Det var då Anna-Karin förfäder valde att bosätta sig här. Själv har hon drivit gården sedan 1981. Året efter slog hon påsarna ihop med en likasinnad när hon föll för bondsonen Svenolof.
– Det var mer än praktiskt att bli kär i honom. Det var en förutsättningen, trots att han är allergisk mot korna och får hudutslag. Men visst kommer han till ladugården om jag behöver hjälp, säger hon och skrattar stillsamt.

Han ser road ut där han sitter på stolen bredvid med en kaffekopp i ena handen och en ostmacka i den andra. Morgonens sysslor är avklarade. Ett mjölkningspass inklusive utfordring och annat tar i snitt tre timmar. Men nu bjuds det på förmidagsfika vid det robusta köksbordet där skenet från några av Svenolovs järnsvarta ljusstakar sprider ett behagligt ljus över brödfat, smörbytta och ådringarna i träskivan.
Han jobbar nämligen inte bara i lantbruket. Han är smed också, utbildad på Konstfack med ett brinnande intresse för järnets möjligheter till ett rikt och varierat formspråk.

Smedjan samsas med gårdsverkstaden i maskinhallen. Där växer det fram serietillverkade bruksföremål vid sidan av reparationsarbeten. Men också beställningar på offentliga utsmyckningar som utanför Göransson Arena eller pergolan och skärmväggarna i Wij trädgårdars rosträdgård. Undervisningsverksamhet på bland annat Västerbergs folkhögskola drar också in välbehövliga slantar till hushållet.
– Smidet har en koppling till jordbruket och knyter ihop säcken. Historiskt var det oftast bönder som blev bergsmän och skaffade sig sidoinkomster från järnframställningen, säger Svenolof som sköter smedjan och jorden.
– Totalt sett innebär det att vi har låga omkostnader för allt. Vi har hittat en kombination som passar för oss, tillägger han.
Anna-Karin hakar på:
– Jo, låga kostnader är en förutsättning för att kunna driva jordbruk i liten och hållbar skala. Det gäller att hushålla med det man har. Dels för att det ska räcka till så mycket som möjligt men även för att minska miljöbelastningen. Man får helt enkelt välja hur man vill leva och prioritera efter det, säger Anna-Karin vars inkomst kommer från djuren och skogen.

Jordbrukets stomme är besättningen på tretton kor. Djuren levererar drygt 9 000 liter ekologiskt producerad mjölk per år och individ. Det innebär att gården är Gefleortens mejeriförenings minsta leverantör av mjölk.
Av i snitt 60 ladugårdspass i månaden försöker Anna-Karin i alla fall vara ledig tre med hjälp av avbytare. Det är givetvis en kostnadsfråga.
– Timpenningen är låg så det är svårt att ta ledigt, konstaterar hon med ett leende.

I skogen finns nettobufferten i form av 110 hektar för de mest nödvändiga investeringarna. Djurfoder som vall och säd odlas på egna och arrenderade marker. Tuppen Jussi och hans 20 hönor täcker husbehovet av ägg plus lite till. På gården bedrivs även drift och avel i liten skala med skogsfår. Åtta tackor och en bagge hjälper till att hålla betesmarkerna öppna.
– De ser till att det blir ekologisk balans och kretslopp inom gården. Dessutom fungerar de som genbank för gestrikefår, en äldre allmogeras som nästan var utrotad för tio år sedan. Vi säljer tacklammen för att säkra överlevnaden av fårtypen, säger Svenolof.

Fåren trivs på ”Olorsberget”, ett par hundra meter österut, som består av drygt 3,5 hektar skogsbete i kuperad terräng. Området omgärdas av gärdesgården som kan bibehållas tack vare EU-stöd för bevarande av gamla kulturmiljöer. En gärdesgård håller i snitt fem till tio år, beroende på hur fuktigt det är i marken och andra yttre omständigheter. Dessutom krävs ungefär ett par veckors reparationsarbete per år.
– Hållbarheten är relativt kort med tanke på vilken stor arbetsinsats som behövs, säger Svenolof.
Tack vare stödet är det lättare att prioritera underhåll av gärdesgården som är en viktig del av det unika landskapet i just den här delen av trakten.
Det kan Sundbergs tacka Anna-Karins pappa Ivar för. Under sin livstid månade han både om gärdesgården och om växtligheten vilket gjorde att artrikedomen fortsatte att frodas istället för att desarmeras av bekämpningsmedel.
Diken och andra ytor slogs med lie. Resten tog mularna hand om.
– Han insåg värdet av traditionella skötselmetoder. Men nog fick han ta emot en hel del gliringar för att han la energi på otidsenliga saker, säger Svenolof.

Fotnot: Utmärkelsen delas ut för fjärde året i rad av LRF, Lantbrukarnas riksförbund, i samarbete med Länsstyrelsen. Syftet är att visa exempel på företag som utvecklar en uthållig lantbruksproduktion.