Jag har en ovän därute. En mörk själ. Någon som övervakar varje steg jag tar och gör sig beredd att sätta kniven i min släta rygg.
19.36, lokal tid, Port au Prince, Haiti.

Mobilen skrålar. Tycker mig höra vår lokale fixare säga något om en gemensam middag. Det är ju ändå sista kvällen i huvudstaden. Och torsdagskväll.
Innan vi hinner stava till stopp, har Mike kört fram med kompisens bil. Han byter snabbt till baksätet och försjunker i ett djupt samtal med en gammal flickvän. De tycks ha många relationer samtidigt i det här landet och ingen är riktigt på allvar.

Vi flyger genom ett mörkt Port au Prince. Bara var 500:e meter hänger någon ensam glödlampa där i luften, svajar och sprider ett naket sken. Sällan har en stad mött mig med ett sådant mörker strax efter åtta på kvällen.
Chauffören Jean-Claude fingrar på sin kätting till halsband och höjer radions volym ytterligare. Då, och just då, kör vi över ett farthinder i minst 70 kilometer i timmen. För ett ögonblick svartnar det för mina ögon när min sköra hjässa dundrar in i den hemmasvetsade metallbalk som löper som en parallell tross genom taket.
Vet inte om jag svimmade för ett ögonblick, men när jag känner att skäggstubben vilar mot instrumentbrädan begriper jag att det är tid att försöka hasa sig upp. Med en blixtrande huvudvärk svänger vi in på La Medaille.
Restaurangen ligger inte långt från den internationella flygplatsen och här uppges FN-personalen äta när de vill fly tristessen. Den har förstås fått allra högsta betyg. Den här kvällen är det nog bara vi som vågat oss hit ur den internationella skaran.
Sällan har jag besökt en så skum restaurang. Men Mike har varit på La Medaille förut och halar fram en ficklampa. Då ser jag att det sitter en pump för sanitetskräm strax ovanför mitt huvud. Märkligt.

På teven visas en amerikansk basketmatch och ur högtalarna strömmar alldeles för hög haitisk musik. Undrar förresten vem som kom på idén att hänga upp gröna ballonger på de skära väggarna?
Vet inte vad som tar åt mig, men mitt finger stannar framför den kreolska kycklingen. Menyn är inbunden i plast och du kan välja mellan lokal kyckling eller kyckling importerad från Dominikanska Republiken. Då ska ni veta att mamma Birgitta förbjöd kyckling på utlandsresor redan 1986 när vi reste till Rhodos.
Innan min mellanöl serveras vandrar jag mot toaletten. Känner mig försiktigt fram. Det kan ju vara farligt i mörkret. Ett tungt draperi skiljer toalettavdelningen från dansgolvet. Högtalarna skriker ut musiken och där inne är det – ännu svartare. Det är bra, upplyser Mike. Då slipper man ju se varandra.

På plastbrickan har några skrämda kycklingben burits in. De här stackarna måste ha ramlat av pinnen själv. De är jätte­stela. Såsen ser i alla fall god ut och bönor och ris fungerar ju alltid. Men den här gången sprider riset en svag kolukt. Visserligen var jag redan fullpumpad med Imodium när jag lät de första kycklingdelarna landa på tungan.
Usch.
Jag kände redan hur det liksom bubblade där nere i magen. Prövar mig försiktigt fram bland tillbehören och får i mig några tuggor potatis. Mums. Potatis fungerar var du än i världen befinner dig.
– Oj, du verkar förtjust i majonnäs, utbrister Kyle.
– Mmmmajonnäs, stammar jag...
Måste ha varit huvudvärken som gjorde att jag missade majonnäslagret ovanpå potatisen. Hjälp! Nu var egentligen alla de där riskprodukterna avsmakade. Visst började det väl bubbla lite mer i magen nu?
Den friterade plantagen var torr men fick duga när kycklingkroppen gått från likstel till granithård. Måste hem snabbt.   

Hur kunde jag sitta där och vara orolig över lite magbubbel när 500 000 människor fortfarande bor i de vidriga tältlägren. Fattigdomen är ju dessutom ett konstant tillstånd på ön där medelinkomsten ligger under 1 000 dollar per år. Skäms, Stefan.

Jean-Claude har i alla fall tagit lärdom av den tidigare resan och balanserar gaspedalen lite försiktigare.
Då ser jag ett blått ljus där ute i mörkret. Mycket riktigt. En poliskontroll. I en av världens farligaste städer. Och de stoppar oss. Inte nu. Inte just här, ikväll, när hotellet känns så nära. Förmodligen handlar det om minuter innan Montezumas hämnd slår till.
På klassiskt polismanér får vi en ficklampa i våra ansikten och frågan är direkt och okomplicerad: "Do you carry guns?"
Den nitiske polismannen negligerar alla nekande svar och söker igenom bilen. Jag vrider mig i framsätet, flämtar och tänker: "det här går aldrig. "
 
En kvart senare stapplar jag i säng och väntar. Tittar i taket och väntar lite till. Det tar nästan två timmar innan den stela kycklingen kallar på uppmärksamhet. Men först kommer ko-riset, tror jag, majonnäs-potatisen flyter ut fint, men den förbannade kycklingen måste ha varit illa tuggad.
Nästa gång rekommenderar Mike La Madeillas get.
stefan.asberg@svt.se