Det är något speciellt och friskt med hans lime. Han tog sin första drink vid 48 års ålder och försöker nu komma ikapp.

Vi hjälps åt med lammköttshamburgarna på gasgrillen och talar om pengar och allt högre räkningar.
– God listened and got Obama elected, säger Tom när det ringer på dörren.
Det är grannfrun som lämnar över adressen till deras nyhyrda enrummare i Friendship Heights. I ett försök att rädda sin tegelvilla i kanten av Conneticut Avenue har fastigheten hyrts ut. Det kallas ”downsizing”. Fru Taylor har tårar i ögonen, men säger att hennes man snart nog ska finna ett nytt jobb, nu när vi fått en ”riktig” president igen. Maken är en av de 240 000 amerikaner som förlorade sina jobb i USA förra månaden.
Jag kan bara tänka – hur ska Barack Obama kunna motsvara de här förväntningarna? 

Det råder en nästan religiös stämning kring den nyvalde presidenten. Han har lovat att sänka skatterna för medelklassen, att ordentliga hälsoförsäkringar ska göras tillgängliga, att samtliga amerikanska trupper ska kallas hem från Irak innan sommaren 2010, och att även symbolen för så mycket ondska och för en i många stycken misslyckad utrikespolitk – fångbasen på Guantanamo Bay - ska stängas.
Det är ett nytt ledarskap som vunnit förtroende med ett budskap om förändring. Men sen då? 

Sanningen är ju att USA är förlamat av finanskrisen och balanserar tidernas största budgetunderskott.
Obama kommer att tvingas lägga alla sina fagra löften åt sidan för att försöka styra nationen ut ur den finansiella stormen. Och utrikespolitiskt riskerar situationen i krutdurkarna Pakistan och Iran bara att bli än värre.
Den historiska valtriumfen ska bland annat ses som en direkt misstroendeförklaring av George W Bush. För demokraterna fanns det en uppdämd ilska och trötthet där ute, och som var ypperlig att bygga en valrörelse kring. När sedan John McCain fick problem att förklara sin kompetens inom det ekonomiska området var Obamas väg den som mittenväljarna valde. 

Barack Obama är visserligen ett politiskt fenomen. Vi lyssnade till honom i Chester, Pennsylvania. Himlen hade öppnat sig och det vräkte ner. Och vi stod där på leråkern i lågskor och kavaj – vi var de enda som inte noterat att det var ett utomhusarrangemang. Med några plastpåsar över bröstet gav Obama oss en medryckande upplevelse. Han har en närvaro och ett engagemang som få andra politiker.
Talet riktade sig liksom direkt till var och en av de 9 000 anhängarna. Ibland var det till och med svårt att höra budskapet om den nya framtiden och vikten av samförstånd för jublet dränkte högtalaranläggningen.

Det var en skicklig, nästan perfekt valkampanj, men som nu ska leverera. Alla de unga väljarna och USA:s svarta tror på löftet om nya möjligheter. Politiskt har Obama mycket makt med ett stärkt grepp om kongressen. Men med en ekonomi som nästan står stilla är utrymmet begränsat och tiden knapp.
I Chevy Chase stänger förmögna människor av delar av sina hus för att spara pengar. Och ute i delstaterna växer tältlägren för hemlösa som aldrig förr.

Barack Obama har sagt att om han tvingas att prioritera bland sina vallöften så är det skattesänkningarna för medelklassen som ligger överst på listan. Ett löfte är ju ett löfte, även när det saknas 455 miljarder dollar för att få budgeten att gå ihop.
Tidernas mest uppmärksammade presidentkandidat blir också tidernas mest granskade president.
En viktig förändring har Obama redan uppnått. För när en svart man för första gången flyttar in i det hus som mer än någonting annat symboliserar makt är en del av den där drömmen som det talades om redan för 45 år sedan ett faktum. Motsättningarna mellan svart och vit minskar.
Vita huset, som en gång byggdes av slavar, får sina nya hyresgäst den 20 januari 2009.
Nu har Barack Obama dock bara två år på sig för att rädda familjen Taylors hus.
Och även Tom förväntar sig snabba bevis på den nya politiken.

Min knappa månad i USA är över och när jag är på väg för att lämna tillbaka hyrbilen skruvar jag upp volymen på stereon. Det låter nästan som det knackar på insidan av dörrarna i min svarta Lincoln.
Jag passerar över Memorial Bridge och U2 spelar ”What a beautiful day” – låten som blev Obamas kampanjspår under valrörelsen. Shit, vad jag redan saknar det här landet, tänker jag.
Men det blir spännande att följa den krokiga vägen mot ”den nya framtiden”.