Jag slår uppgivet ut med armarna och skyndar fram till påsen från Apoteket.

Där ligger fyra kartonger med Scorpoderm, Postafen och Calma. Det här kan aldrig sluta väl.

Allt jag vet är att vi ska plockas upp en tidig morgon i hamnstaden Salalah i Oman. Mina erfarenheter till havs är annars begränsade. Jag minns med skräck en färd utanför Gårdskärs kust när ett reportage om det förlista ångfartyget Nedjan skulle spelas in. Vi ankrade norr om Eggegrund, dykarna gick ner, på däck grillade besättningen korv och jag kräktes.

Oavbrutet.

Och känslan av att det inte fanns någon väg ut var fruktansvärd. Att inte på något sätt kunna påverka situationen. Den gången låg vi ute i åtta timmar.

Ändå har jag arbetat för resan sedan tidigt i december och kontakterna med den danska marinen har varit många. Adenviken lockar trots allt. Den där havsviken i Indiska oceanen mellan Jemen och Somalia är ju en av världens viktigaste farleder och knyter samman Europa med Mellanöstern och Asien. En professionell uppskattning säger att så många som 30 000 fartyg varje år passerar utanför Somalias kust.

Men det sista kvartalet ifjol tog sjöpiraterna över de hårt trafikerade farvattnen. Inget fartyg kan längre tryggt passera utanför Somalias kust. Passagerarfärjor, oljetankers - all sjötrafik med värdefull last är eftertraktade byten.

Och piraterna utanför Afrikas horn är tungt beväpnade och de arbetar med ett moderfartyg som bas och snabbgående gummibåtar, ofta utrustade med granatgevär, som har till uppgift att överrumpla fartygen.

Omkring 1200 personer livnär sig idag som professionella pirater. Ofta uppfattas dom som hjältar i hemlandet – i det laglösa Somalia. Ett utfattigt land, nedbrutet av krig och fattigdom. Piraterna är samtidigt beroende av transporter på fastlandet, fiskare som kan havet och språkkunniga förhandlare som sköter kontakten med rederierna. Men i ett land utan lag och ordning är det enkelt att köpa sig tjänster med amerikanska dollar.

Närmare 200 fartyg attackerades ifjol och 42 kapades. Men när den saudiska tankern Sirius Star togs över i november fick omvärlden nog. Ombord fanns två miljoner fat råolja till ett värde av närmare en miljard kronor. Händelsen ledde till att USA och omvärlden, på allvar, började beordra sina krigsfartyg till Adenviken.

Idag ska ett tjugotal krigsfartyg övervaka ett kustområde som är mer än 3000 kilometer långt. Samtidigt går kaparna nu allt längre ut till havs med sina moderfartyg och snabbgående motorbåtar. Och skyddsflottan har bara knappt 20 minuter på sig för att undsätta ett fartyg sedan det slagit larm. Längre tid behöver inte piraterna ha för att ta kontrollen över ett 300 meter långt handelsfartyg.

Danska Absalon är nu en viktig pusselbit i kampen mot det moderna sjöröveriet. Besättningen har redan förhindrat en rad attacker och gripit flera misstänkta pirater.

Men samtidigt som Adenviken beskrivs som världens farligaste farvatten väljer allt fler rederier att styra om sina fraktfartyg från passagen genom Suezkanalen till att gå rutten runt Afrika. Omvägen blir billigare än att riskera en kapning av pirater som kan kräva miljontals dollar för att senare släppa lasten.

Nu försöker jag lugna mig själv med hårdfakta kring Absalon.

Hon byggdes 2004 i Odense, är 137 meter lång och har 100 mans besättning. Det finns plats för två helikopterplattor i aktern och ett mindre sjukhus finns också ombord. Det låter ju hoppfullt.

Och väderprognoserna berättar om ett stadigt solsken och snälla vindar i området. Men liknande löften har man ju trott på förr…

Jag har sedan tidigare lyckats profilera mig som en av de reportrar på SVT som allra oftast blir åksjuk. I januari kräktes jag till exempel nio gånger på bergsvägarna mellan Islamabad och den pakistanska delen av Kashmir.

Jag ska nu på piratjakt och ber ödmjukt om er välsignelse.