Leverantören får endast en så kallad oprioriterad fordran i konkursen.
Det betyder i allmänhet att leverantören inte får någon utdelning alls i konkursen. Som leverantör har du dock ett antal möjligheter att skydda dina fordringar.
Det bästa är givetvis att bara göra affärer med solventa företag, det vill säga företag som i tid kan göra rätt för sig mot sina fordringsägare. Alltså gäller det att ordentligt kontrollera sina kunders ekonomiska situation.
Men det räcker inte alltid. Dessutom kanske man som leverantör trots allt vill sälja även till kunder som inte har en helt stabil ekonomi.
I denna artikel kommer jag att beskriva några metoder för att säkra leverantörers fordringar.

• Bankgaranti innebär att kundens bank ställer ut ett slags borgen till säkerhet för leverantörens fordran. Här gäller det dock att vara observant på vad som står i bankgarantin, som nästan alltid är beloppsbegränsad och oftast bara gäller en viss tid. Ett inte sällan uppkommande problem är att kundens bank vägrar att ställa ut en garanti.

• Äganderätts- eller återtagarförbehåll betyder att leverantören kan ta tillbaka den sålda egendomen ifall kunden inte kan betala.
Om kunden går i konkursen brukar man säga att leverantören har separationsrätt i konkursen. Emellertid gäller inte sådana förbehåll om det sålda får vidaresäljas av kunden.
Säljer till exempel en leverantör av skogsmaskiner en maskin till en återförsäljare, och denne får sälja maskinen vidare till någon som ska bruka den så fungerar inte förbehållen. Dessutom måste förbehåll överenskommas före leverantörens leverans till kunden.

• Kommissions- eller konsignationsavtal kan vara ett bra sätt för leverantören att skaffa sig separationsrätt och därmed få tillbaka sin egendom om kunden går i konkurs.
I korthet innebär uppläggen att leverantören deponerar egendomen hos kunden, som – vid kommission – säljer egendomen för leverantörens räkning (men i eget namn) eller som – vid konsignation – köper egendomen av leverantören i samband med att kunden säljer egendomen vidare.
Separationsrätt gäller således även om kunden är återförsäljare som får sälja egendomen vidare. Kommissions- och konsignationsavtal ger därigenom bättre skydd än äganderätts- eller återtagarförbehåll.
Dock förutsätts som huvudregel att egendomen är möjlig att identifiera och inte sammanblandats med annan egendom.
Vidare går det inte att omvandla en redan gjord försäljning på kredit till kommission eller konsignation. Det kommer ingen konkursförvaltare att acceptera.

Vad som krävs för att kommissionsavtal ska anses föreligga regleras i lag. För konsignationsavtalen saknas lagregler, vilket gör att det ibland är svårt att avgöra om avtalen ger den effekt som leverantören vill uppnå.
Om kunden måste betala innan han får sälja egendomen vidare eller om han måste inhämta leverantörens tillstånd före en försäljning, anses leverantören ha separationsrätt.

Om kunden däremot har ett generellt tillstånd att göra uttag på kredit riskerar leverantören att egendomen tillhör konkursboet, och leverantören får då nöja sig med en oprioriterad fordran. Men det behöver inte bli så.
Ett antal omständigheter vägs in, där hänsyn tas till i vems intressesfär egendomen finns.
Av betydelse har framför allt om kunden har returrätt, vem som står risken för eventuella returer och för att egendomen förstörs samt vem som bekostar lagerhållning, finansiering och försäkring.
Ju mer leverantören står för desto större är hans chanser att få separationsrätt. Av bevisskäl bör avtalen alltid vara skriftliga och utformade så att de uppfyller kraven för separationsrätt.

Ahlford Advokatbyrå

gavle@ahlford.se