Raka spåret, snabbt och enkelt, till Stockholm C.
Sure.
Modlösa pendlare sitter fast i ett ekorrhjul och vem vågar egentligen ta tåget till Arlanda längre?

Ulf Adelsohn förordade i en slags omvändelse under galgen, strax innan han fick sparken som SJ:s styrelseordförande, att järnvägstrafikens uppdrag borde vara samhällsnytta och en statlig angelägenhet, så moderat han är. Håkan Juholt hängde på "röde Uffe" i sitt jungfrutal 1 maj i Falun och förklarade att Socialdemokraterna ska se över alla svenska avregleringar.
Fakta: ett bolag för järnvägsstationerna, ett bolag kör tåg, ett som ordnar rälsen och ett som sköter verkstaden. Staten har splittrat sitt ägande och låtit det bli konkurrensutsatt.
Flera aktörer men färre människor, från 1989 till 2000 har aktiva utövare inom järnvägstrafiken minskat från 26 700 till 10 700, enligt fackförbundet Seko.
Allianseregeringen gjorde stor sak av utspelet i april: 800 miljoner kronor extra i år till järnvägstrafiken, men talade samtidigt tyst om besparingen på 700 miljoner från i höstas. Jojo-politik har det kallats.

Hela svenska folkets järnväg. Det lät som om någon hade ett övergripande ansvar. Att vara kritisk mot avregleringar och konkurrens lämpar sig föga. Bakåtsträvare kan man kallas. Men om alternativet är en situation där alla skyller på varandra, är det då bättre?