Greker är greker, säger en svensk företagsledare och rycker på axlarna.
I vårt grannland kräver (Sann)finländarna särskilda villkor för att de ska tänka sig att låna ut till de slösaktiga och retsinadoftande cigarrettrökarna.
Och sen då, när alla andra där nere lyfter från solstolarna och kommer med mössan i hand. Vi har väl minsann nog med våra egna problem.
Ja, ni hör ju själva. Eurobygget krackelerar och hela europasamarbetet skakas i grundvalarna.

En gång byggdes kol- och stålunionen, inte i första hand för att stärka affärsnyttan, utan för att en gång för alla tvinga fransmän och tyskar som i århundraden med jämna mellanrum riktat bössor och kanoner mot varandra förenas i ett ömsesidigt stilleståndgivande beroende.
Under åren har den europeiska handelsunionen bytt namn och ömsat skinn. Men en underliggande kraft har hela tiden varit att stärka en bestående fred.
Idag kan tidigare skeptiker klappa sig för bröstet och avfärda idén med gemensam valuta och räntepolitik med ”vad var det jag sa”.

De ekonomiska problemen som nu drabbat Europa i synnerhet är förstås allvarliga. Men besvärande är också de isolationistiska och nationalistiska tendenser som skymtas. Och om europeér börjar tala illa om andra europeér, vad blir då framtida omdömen om dom som inte ens är europeér?