Det kunde ju kännas bättre. Speciellt när det är nästan tio skakiga timmar mellan Rio de Janeiro och Lissabon. Jag lastar den rökiga whiskyn i utrymmet ovanför stolen, laddar min iPod med P3 dokumentär och berättelsen om Trustor – tidernas blåsning.

Inget kan knäcka en proffsresenär, tänker jag, och bestämmer mig för att först läsa lite ur Michael Connelly’s deckare ”Void Moon” och böjer mig fram för att tända ljuset. Knappen sitter ju så där obegripligt svåråtkomlig på den nedre delen av handstödet. Klick. Klick. Men, inget händer.
Efter tre knäppningar märker jag att det är stolen framför mig vars ljus jag reglerar. Det borde vara en omöjlighet, men inte ombord på TP180 på väg mot Lissabon.

Vi har just lyft när den första attacken kommer från vänster. Nysningen är helt okontrollerad och oförberedd känner jag hur små, små droppar av saliv träffar min kind. En kraftig man ursäktar sig med en vinkning med en blå näsduk.
Det är då jag minns; inget annat land har drabbats hårdare av svininfluensan än Brasilien. Närmare 600 personer har fallit offer i landet, och här sitter jag fjättrad bland 330 potentiella smittbärare och få, väldigt få, tycks vara riktigt kuranta.
Snabbt hör och ser jag alla de omtalade tecknen på svininfluensa tätt omkring mig. Svår hosta på rad 41. Något som låter som andnöd hos kvinnan strax framför och snorandet bakom mig kan bara vara ett bevis på mycket hög feber.
Och jag, som har astma och ingår i riskgruppen, kommer förmodligen att smittas innan jag ens hinner stava till Tamiflu.

Men att flyga ger också tid för eftertanke och eftersom läslampan är satt ur spel tvingas jag erkänna för mig själv att även lilla jag bidragit till masshysteri.
Minns laddade inslag om både fågelviruset och sars-smittan. Reste till och med till Toronto och besökte en speciellt drabbad förort, för att spegla oron där farsoten hade dragit fram.
Okända epidemier med snabb spridning är vad världen fruktar. Kanada var då det värst drabbade landet utanför Asien. Ändå skördade Sars, 2003, bara omkring 8 000 offer. Varav 30 i Kanada ...
En vanlig influensasäsong i gråkalla Svedala kan 2 000 människor duka under i sviterna av det som beskrivs som en kraftig, men normal, förkylning.
Det är därför jag försöker att besinna mig ombord på TP180. Men allt det där jag tidigare läst, utan att riktigt registrera, spelas plötsligt upp i mitt inre. Svininfluensan sprids fyra gånger snabbare än andra virus och snart är kulmen här.
Det finns också beräkningar som säger att var tionde svensk kommer att stanna hemma på grund av svininfluensan under årets sista kvartal. Jag hör definitivt till dom som inte har tid med någon sjukfrånvaro. Tänk också på vilken förlorad produktion som uppstår när 100 anställda på Korsnäs ligger hemma och snyter sig eller fyra av de ansvariga på Forsbacka tvätten saknas ...
Men min och allas oro är ju också big business. Vaccintillverkarna gör miljardinkomster och tillverkarna av handsprit nyanställer och höjer priserna med 100 procent och inför extraskift i tillverkningen.
Det är ju samtidigt alltid på hösten vi blir förkylda, men nu är det osäkerheten som är på väg att driva oss till vansinne. Vi tvättar händerna i sprit, hoppas på välsignelse och massvaccination.

Vi vet ju att det är när vi går inomhus efter en lång sommar och börjar umgås tätt som immunförsvaret bryts ner. Men det gäller ju bara generellt. För mig är förstås situationen direkt akut, i detta nu, ombord på en airbus med massor av potentiella virusbärare.
Efter några timmar tar jag mig fram till en av planets sju toaletter. Jo, jag vet för jag har både räknat och kartlagt dem. Väl inne är ingen så skicklig som jag på att undvika varje aktiv bacill. Jag kan till exempel lyfta toalettringen med foten, spola med den yttersta skospetsen och med dubbla servetter undviker jag all direktkontakt med både kranar och handtag. Tänk hur man har blivit.

Resten av tiden sitter jag i säte 47H och försöker parera det värsta av virusen som studsar omkring i kabinen med den tunna flygplanskudden.
Lite förväntansfull och spänd är jag faktiskt när vi landar i Lissabon och jag noterar att en stor digital sköld finns uppmonterad i ankomsthallen.
Världens sjukaste befolkning och jag måste passera förbi den digitala termometern för att alla smittbärare ska kunna stoppas i tid. Lågkonjunktur och svininfluensa. Det är ett tufft år.
Döm om min förvåning när det enda som tjänstemannen vid skölden gör stopptecknet för – och beslagtar – är min rökiga whisky. De snörvlande brasilianska resenärerna passerar däremot utan anmärkning. Vaccin, snälla någon?