VI SOM sett Barack Obama göra vandringen från Senaten på Capitol Hill till 1600 Pennsylvania Avenue, i Washington D.C, kan notera att hans ansikte blivit mer spänt. Mer problemtyngt. Han har visserligen sträckt ut sin hand till den arabiska världen och drivit på kärnvapennedrustningen. Men ändå! Som överbefälhavare leder Barack Obama två blodiga krig. Det är fortfarande oroligt i Irak och i Afghanistan accelererar våldsspiralen.
Och tro mig: jag har sett vad de förarlösa amerikanska planen, som bombar misstänkta talibanfästen i gränslandet mellan Pakistan och Afghanistan, kan orsaka. Det är inga kliniska operationer som skonar kvinnor och oskyldiga barn.

MEN OBAMA har rensat den politiska luften efter George W Bush.
President Bush fick ju aldrig något fredspris, men däremot har de båda fått en gemensam fiende.
Hon heter Cindy Sheehan och under den heta sommaren 2005 väckte Sheehan på allvar det amerikanska krigsmotståndet. Ett drygt år tidigare hade hennes son Casey skjutits till döds i närheten av Sadr City i Bagdad. Attentatet skedde under Caseys blott femte dag i Irak. Det var George W Bush’s krig. Just då i alla fall. Cindy Sheehan tände något som närmast kunde liknas vid en ny Vietnamnrörelse. Pressen på George Bush blev intensiv när Sheehan valde att etablera ett tältläger, knappt fem kilometer från presidentens sommarhus i Crawford, Texas. Målet var ett möte med den då sittande presidenten. Kända skådespelare och politiker flockades kring USA:s nya fredsmamma.

NÄR VI nådde fram till Camp Casey, som aktionen hade döpts till, var det mitt i stekheta augusti. Jag minns en uppbyggd kyrkogård som skulle symbolisera de stupade amerikanska soldaterna. Det var musik, långa skägg och avklippta jeansjackor. Allt för att signalera det mjuka i kontrast till det omänskliga kriget. Det var bara Cindy Sheehan som inte passade in. Visst hon gav lysande, gripande tal och bar på en sorg som bara en förälder, som mist sitt barn, kan känna.
Men vid sidan av den uppbyggda scenen var hon en iskall och beräknande mediadomptör. Teve-stationerna prioriterades snabbt in i grupper och jag hamnade i vad som kan beskrivas som den ”iskalla” kategorin. Det fanns inte en chans i världen att hon skulle ge sig tid att ägna tre minuter åt det svenska intresset. Hon var för trött, skulle vila rösten och ville i lugn och ro få tid för en ordentlig middag. Vi stod på tå.
Efter sex timmar lyckades jag hålla fram mikrofonen när ett tyskt tevebolag fick audiens. Jag vände hemåt fast besluten att aldrig mer ägna Cindy Sheehan en enda tanke. Några dagar senare raderade orkanen Katrina ut allt intresse för fredskämpen. Det blev tyst kring Cindy Sheehan.

OCH INTE förrän Barack Obamas problem i Afghanistan började tillta fick Sheehan en ny plattform. Hon har envist hävdat att det nya styret inte har inneburit någon som helst förändring när det gäller den amerikanska krigsföringen. Den politik som förs i både Irak och Afghanistan är också brott mot Obamas vallöften, hävdar Sheehan.

JAG HADE lyckats förtränga Cindy Sheehan, men så när jag minst anade det korsades våra vägar igen. Det var i samband med att Barack Obama utnämndes till fredspristagare. Nu kallade hon nobelkommitténs beslut för tragiskt och ett slag i ansiktet på fredsrörelsen. Av en tillfällighet befann sig Sheehan dessutom här i Sverige. Delar av den svenska fredsrörelsen hade, antagligen, för insamlade pengar flugit fredsaktivisten till mörka Sverige för att tala om Afghanistan som Obamas nya Irak. Hon som återigen lockat ett stort folkligt stöd i USA, och nu planerade stora aktioner för att påverka Obamas politik.

NÄR JAG nådde henne på mobilen hade hon just landat och fredsaktivisten var trött. Jättetrött och samtidigt förkyld. Tonen var hård och kort. En intervju var utesluten. Den svenska, ideella arrangören hade ju dessutom haft fräckheten att bara boka henne i turistklass på flyget.
– Om ändå pengar hade avsatts för en mjuk business-stol så kanske jag ändå hade fått sova lite. Men dom pengarna fanns tydligen inte.., fräste gräsroten Cindy Sheehan.
Det var ju det där med människan som kanske blir större än handlingen. Och då har ju trots allt Barack Obama tre år på sig att leva upp till de förväntningar som nu ställs på honom. Trots fredspriset.
Cindy Sheehan får snällt flyga hem i turistklass. Precis som de flesta andra av oss alltid gör.