Allt vi såg var de kraftfulla lamporna och sen hördes den enorma knallen när fraktplanet, därute i mörkret, sprängde ljudvallen. Det var en stötvåg som berättade att planet närmade sig marken. Jag tror vi räknade till nästan tre landningar i timmen. Natten igenom. Men det skulle snart visa sig att trafiken ändå var långtifrån tillräcklig på den begränsade flygplatsen.
Vi låg under bar himmel på en lastback och natten i Port au Prince var faktiskt kylig. Som vanligt var vi uselt förberedda. Ingen mat, inget vatten och inget liggunderlag. En egen lättja som gjorde det svårt att beklaga sig när kanske 200 000 människor låg begravda i stadens dammiga rester.
Vi tiggde lite tonfisk av de ryska räddningsarbetarna, fick en mugg vatten och vandrade ut från flygplatsen.

Det var bara katastrofens andra dag och himlen över Haitis huvudstad var fortfarande solkigt dammig. Några hundra nödställda slet i våra kläder när vi passerade över parkeringen på väg mot vår lokale fixares bil.
Calix var en välutbildad man. Duktig på engelska och den som tog oss runt i den raserade tvåmiljonersstaden. Och han kunde sitt Port au Prince. Denna så tätbyggda stad, där några av världens fattigaste människor fortfarande la sina prövade öden i guds händer.
Genom de smutsiga fönstren på jeepen såg jag att vi passerade genom Cité Soleil. Den fattigaste och kanske farligaste platsen i stan, inte minst sedan statsfängelset rasat samman och hundratals fångare flytt ut i friheten.

För varje dag tyckes också tältlägren växa. De hemlösa bodde i öppna parker, var helst ett utrymme fanns och ofta saknades rent vatten och toaletter. Stanken av avföring blandades med den söta lukten av död. Mitt bland de smutsiga säckar, som i bästa fall fungerade som tältdukar, lekte några föräldralösa barn. Det här var människor som hade väldigt lite före katastrofen och inget därefter.

Strax därpå rullade en boliviansk FN-styrka in vid det enorma tältlägret som låg utanför den raserade parlamentsbyggnaden. Tungt beväpnade hoppade FN-soldaterna ner från sina lastbilar och konvojen, med de åtta militärfordonen, slog en försvarande ring kring den lilla lastbil som transporterade några tusen liter färskt vatten.
Det blev snart kaos. Allt var en strid på liv och död. Soldaterna skrek och de törstande haitierna trängdes, sprang och slogs om de alltför få vattenflaskorna. Det var uppenbart att transporterna ut från flygplatsen inte fungerade.
Visst det var svårt. Säkerhetsläget var osäkert, bristen på bensin stor och framkomligheten på många vägar begränsad. Men det saknades framförallt samordning och initiativ för att hjälpsändningarna skulle fungera.
Calix hade bråttom att visa oss universitetsjukhusets parkeringsplats. Ett område inte mycket större än en normal villatomt i Gävle. Kanske vårdades 200 patienter där oskyddade, under den stekande solen. Det var rasrisken och avsaknaden av el som gjorde att hela området förvandlats till en obeskrivligt grym akutmottagning. Själva sjukhuset var utdömt av säkerhetsskäl.
Några amerikanska ungdomar utgjorde tillsammans med en lokal läkare ryggraden i vårdteamet. De hade kommit till Haiti för att hjälpa de fattiga, men istället hamnat mitt i en av tidernas värsta katastrofer.

Nu satt 22-åriga Caroline från Michigan där med en ung kvinna framför sig som fått halva bröstet bortrivet och allt som fanns att tillgå var rengöringsvätska och bandage. Såret var redan infekterat och något smärtstillande fanns inte.
Caroline försökt rengöra det redan gult variga såret, samtidigt som hon berättade att hon inte hade någon som helst sjukvårdsutbildning. Ändå var hon de här svårt skadade människornas stora hopp.
Nästa patient var en sexårig flicka. Hon låg på en enkel brits med sina föräldrar runt omkring sig. Caroline tog hennes kraftigt svullna högra fot i sin hand. Tittade på frakturen och det kanske två centimeter djupa sår som gick längs stora delar av fotsulan och liksom delade hälen. Caroline ropade högt för att få den lokale läkarens uppmärksamhet.
– Doktor Franck. Vi har en till amputation här....

För vilken i ordningen, bara den här dagen, hade jag ingen aning om. Men bara vetskapen om att hennes fot skulle kapas en bit bort på parkeringsplatsen i vad som beskrevs som en temporär kirurgmottagning fick mig att kväljas.
Alla visste att flickan kunde sövas, men att inget smärtstillande skulle finnas när hon efter några timmar skulle vakna upp till en ny verklighet.
Flickans mor torkade några tårar i sitt smutsiga ansikte när hon fick beskedet. Men alla visste att det ju var en fråga om överlevnad och att tiden redan var knapp.

Det värsta var ändå att höra de oändliga skriken. Paniken fylldes med smärta och bland buskar och under träd låg den ena mer sårade patienten efter den andra. Det var sällan skrik på hjälp utan mer bara en obeskrivlig uppgivenhet.
– Jag kan inte begripa varför medicinerna inte kommer ut från flygplatsen. Allt tycks ha fastnat på avlastningsplatsen vid landningsbanan där nere. Här skulle allt kunna göra en enorm skillnad, sa Caroline.

På vägen ut från parkeringsområdet kryssade vi mellan patienterna och passerade också sjukhusets snabbt uppbyggda bårhus. I sörjan utanför den öppna porten stod en man och snickrade på en vit kista. Frågan var bara vem som skulle få vila i den.
På betonggolvet bakom hantverkaren låg redan 30 kanske 40 kroppar och ingenstans fanns det ännu att föra de förolyckade.
Visst situationen kom att förbättras men under några dagar var universitetsjukhusets parkeringsplats helvetet på jorden.

Och det enda jag bestämde, den där dagen, var att en dag vara någon som verkligen gör skillnad.
En person som mitt i det lilla betyder allt för någon annan. En som skulle vara saknad.
Just där och då.