Jag och Håkan funderade nog mest över varför vi valde just den där veckan för att besöka Bagdad. Den enda som inte tycktes reflektera speciellt över säkerhetsläget var Inam. Hon satt med sin irakiska mobil i ena handen och talade med hög röst, samtidigt som hon försökte måla sina läppar i en liten fickspegel av guld.
Med Gucci-glasögon, stuprörsjeans från 7even och högklackade stövlar, lämnade hon ingen oberörd i ett strikt muslimskt land där de flesta kvinnor bär burqa. Nu, vid 44 års ålder, hade hon nått dit hon ville komma; ett eget bolag, lön i dollar och en egen tv-show där hon med sin energifyllda intervjuteknik ställer makthavare runt om i Europa mot väggen.
Man kan säga att hon, på många sätt, är det irakiska folkets ögon utanför det terrormärkta landet. Invaderat, befriat och därefter av omvärlden övergivet.

Hon flyttade visserligen till Stockholm redan för 20 år sedan, men var hon än nu förflyttar sig i sitt hemland äger hon en kändisstatus nästan utan motstycke. Med miljoner tittare varje vecka är hon en förebild för många förtryckta och en intressant utmaning för de irakiska männen.
Så blir det lätt för en kvinna som alltid går i högklackat och som anser att om man är rätt klädd för tillfället så klarar man allt.
Den här gången valde hon att förena nytta med nöje och hjälpa oss med en del intervjuer, samtidigt som hon, på plats i Bagdad, kunde redigera ännu en av sina intervjuer.
På väg in mot Sadr City hade en byggare i Östergötland klickats fram i Inams ­telefonlista. Han var i full färd med att färdigställa Inams nya sommarhus med utsikt över en liten sjö. Under tre intensiva minuter hade hon valt golv och köksmaskiner.
Ingen kunde påstå att hon var speciellt upplyft över att få vara vår assistent. Hon var ju stjärna.
Smart, framgångsrik, snygg och med ett självförtroende vi alla skulle behöva.

Det var då vi stoppades i en vägspärr. En bilbomb hade detonerat nära en marknadsplats som låg i vår färdriktning. Inam kastade sig ur bilen och tog sig snabbt mot en folksamling, 200 meter i riktning mot attentatsplatsen.
Håkan och jag klev ur, såg oss om och startade kameran när en andra bomb exploderade. Kanske bara 300 meter från oss. Säkerhetsmännen var snabbt tillbaka i bilen. Det var tumult och någonstans där i kaoset trampade Mohammed hårt på gaspedalen för att ta oss från platsen. Det var bara jag som reflekterade över att Inam fortfarande befann sig där ute i kaoset.

Jag fick stopp på den bepansrade bilen och kort senare satt Inam, kanske lite skakad, i baksätet. Ändå fast besluten att fortsätta jobbet.
Mohammed höjde sin kalaschnikov och vi for snabbt genom området. Men Inam beordrade att vi skulle köra mot det lokala sjukhuset. Kanske så många som ett 50-tal skadade och flera döda var på väg mot akutmottagningen och vi kunde få tala med anhöriga.
Utanför kliniken rådde ett fullständigt kaos och många skadade kördes kraftigt blödande i vanliga personbilar. Säkert hade ett par hundra människor samlats utanför entrén och många grät eller ­skrek amerikanska slagord.
Inam försvann in bland människorna och kom tillbaka efter tio minuter. Jodå, chefsläkaren var en trogen tittare och hade gett oss sin tillåtelse att ta med kameran och komma in. Men då hade spänningen utanför grindarna blivit så uppjagad att vi bestämde oss för att bege oss tillbaka till hotellet.

Gamla Sheraton var tyvärr ett blekt minne av en svunnen tid. En plats där bagdadborna tidigare alltid arrangerade sina viktigare bröllop och där Saddam Hussein ofta påstods ha haft stora middagar. Idag var hotellet en ödslig byggnad med 40 gäster i de 300 rummen, en dammig flygel i foajén och bara en rätt på middagsmenyn. Aldrig hade jag sett större råttburar än de som vi passerade på väg upp till våning fyra.

Efter bara några dagar small det ordentligt igen. Först en mindre bomb just utanför vårt hotell som fick elen att slockna och några fönsterrutor att spricka. Därefter var det återigen Sadr City som drabbades. Den här gången var det fler än 100 döda och de amerikanska trupperna som, vid tidpunkten mer eller mindre hade lämnat Iraks större städer, kunde inte kontrollera situationen.
Nu blev det bråttom. Många av de utlänningar som fortfarande befann sig i Irak, under en av fjolårets allra blodigaste veckorna, uppmanades att lämna landet.

Inam beordrade snabbt fram vår bil och i skydd av mörkret åkte vi åter genom avspärrningar och de skyddande murarna mot flygplatsen. Inam satt hela tiden i telefonen utan att lyckas få några biljetter bekräftade. På den normalt sett så långsamma vägen tycktes nu alla ha gett sig ut för att försöka komma hem till tryggheten.
För att närma sig flygplatsen krävs det att du tar dig igenom två säkerhetszoner. Vi tvingades släppa vår bil vid den första och därefter ta en av de taxibilar som, av kontrollskäl, aldrig lämnar ett område fyra kilometer från avgångshallen.

Inam var först in till incheckningen vid Royal Jordanian Airlines. Det var säkert 100 personer i kö. Någonstans mellan känslorna av uppgivenhet och rädsla såg vi att Inam kämpat sig längst fram och kort därefter hörde vi ett högt rop som signalerade att hon var igenkänd.
Folk liksom flyttade på sig och plötsligt stod det klart att tre businessbiljetter hade blivit tillgängliga. Inam rättade till sin Pradaväska och låtsades inte höra de välklädda tyska affärsmän som plötsligt insåg att det inte längre fanns några säten i den finare klassen för dem. Kanske på nästa flyg, men tidigast dagen efter.
Så fungerar det om man är en verklig tv-kändis och heter Inam Jasas.