Rummet som var prydligt inrett med tunga draperade sammetsgardiner, delades av ett enormt högt betsat skrivbord som signalerade makt. I en askkopp glödde en halvt rökt cigarett.
Vi befann oss på den pakistanska landsbygden några mil utanför provinshuvudstaden Peshawar. Här i landets oroliga nordvästra hörn fanns det som beskrevs som knutpunkten för det unga företagandet. Nazeem hade öppnat sina tunga fabriksportar, klädda med taggtråd, för att vi skulle få ta del av ett modernt företagande, sa han. Men vi kom för att berätta en annan historia...

På väggen hängde ett diplom från ett amerikanskt universitet. Det såg ut som en MBA-examen. Under fem år hade han skolats i det amerikanska systemet för att driva familjens tändsticksfabrik vidare in i 2000-talet. Utbildningen var en investering som hela släkten stod bakom. Egentligen skulle han ha stannat längre i USA, men efter terrorattackerna den 11 september 2001 blev vardagen alltför utsatt för en muslimsk student.
Ingen utbildning i världen kan ändra den kultur som byggts upp under många generationer. Och den unge ledarens metoder var precis de samma som en gång hade gjort familjen till en av de mäktigare i området.

Nu ville han visa vilken enorm produktionsökning fabriken genomfört de senaste åren. Det ena diagrammet efter det andra visades upp. Personalkostnaden bröts till och med ner per ask. Vi väntade och lyssnade tålmodigt. Kunderna fanns i stora delar av Europa; till exempel Spanien, Rumänien och Tyskland. Vi höll ut för allt vi ville se var ju hans fabrik.
Intervjun blev lång och osammanhängande. Han talade om en ny generation av ledare som lärt sig att läsa av marknadens behov och som byggde nätverk. Och om hur hans billiga tändstickor skulle nå ut i världen.
Genom fönstret såg jag hur två unga män arbetade med att försöka förstöra och packa plån som skurits snett. Gårdsplanen utanför fabriken var smutsig och där i leran stod en av pojkarna utan skor samtidigt som han försökte att balansera en hög trave med sopor i sin lilla famn. Det såg hopplöst ut.

En kraftig signal hördes plötsligt från en högtalare bakom Nazeems rygg och strax öppnades de väldiga portarna när två Range Rovers rullade in mellan fabriken och kontoret. Det var resten av ”The Business Community” som Nazeem uttryckte det.
Ur jeeparna hoppade män i knappa 30-årsåldern klädda i kostymer, med för korta byxben och mörka glasögon. De flesta talade engelska med amerikansk brytning. Uppjagade överröstade de varandra i försöken att beskriva den egna betydelsen för företagslivet utanför Peshawar. Som pashtuner höll de samman och förklarade att de var den generation som skulle ta Pakistan upp ur en nedåtgående spiral pådriven av våld och fattigdom.
De olika företagen byggde alla på samma affärsidé; enkel tillverkning till mycket låga kostnader, där de anställda utnyttjades nästan som boskap. Medbestämmande och fackföreningar var inget som de unga ledarna ville höra talas om.
Pakistan har ju framför allt en viktig konkurrensfördel: priset på arbetskraft.

När Nazeem och hans mäktiga kollegor samlades kring ett handfat med ljummet vatten för att förbereda dagens tredje bön, smög vi ut till den slitna fabriken. Där i den dammiga lokalen trängdes ett hundratal män. Mest afghaner som hade varit på flykt sedan USA:s invasion av landet 2001. Maskinutrustningen såg ut att vara hämtad från en svensk film från 50-talet. För att byta kartongpapper på produktionsbanden krävdes snabba och flinka fingrar, allt för att undvika de kraftiga knivar som skar bitarna till rätt längd för askarna.
Plötsligt ven en örfil genom luften. En ung pojke som tittade några ögonblick för länge på vår kamera fick sitt straff. Och där bland de dånande maskinerna kröp det ena unga ansiktet fram efter det andra.
Det är alltid svårt att uppskatta ett barns ålder, men många såg ut att vara i tolvårsåldern. Försiktigt lyckades vår tolk ta reda på att pojkarna tjänade fem kronor om dagen. I fabriken skars och packades tändsticksaskar varje dag mellan 7 på morgonen och 11 på kvällen. Bara på fredagar stod produktionen stilla för att veckans viktigaste bön skulle kunna genomföras.

Vårt reportage kom att handla om just barnarbete som på något sätt sägs tillhöra kulturen i Pakistan. För när familjens pengar inte räcker till det allra nödvändigaste måste alla hjälpa till. Det ses inte som någonting konstigt att unga pojkar väljer bort all form av utbildning för att från sexårsåldern arbeta i en fabrik eller i en verkstad. Familjen och Allah går ju före allting annat.
Uppskattningar som gjorts av ILO (International Labour Organisation) säger att det kan finnas så många som 3,6 miljoner barnarbetare mellan fem och 14 år i Pakistan. Många befinner sig också i slavliknande situationer där de påstås ha en skuld till arbetsgivaren som bara kan betalas tillbaka genom arbete. Ofta blir skulden ett livslångt förtryck.

Rundvandringen i fabriken blev en deprimerande insikt i ett ungt företagande utan några som helst moraliska skrupler. Nazeem var stolt och förklarade att han bara gjorde familjerna en tjänst när han gav barnen arbete. 30 år gammal var han ju själv bara i början av en lång karriär, där familjens egendom, som en gång grundades av hans farfar, skulle växa och utvecklas.
Men allting har ett pris. Och det är sällan rätt person som får betala.