Alla är kallade till Röda rummet 10.00 på fredag. Våra säkerhetskonsulter ska då redogöra för läget på plats i Sydafrika.
Hälsningar, Max.

Durban sägs vara en ovanligt vacker stad belägen vid Natalbukten på landets sydöstra kust mot Indiska Oceanen. Stränderna ska vara långa och vita. Stan påstås dessutom ha Sydafrikas absolut bästa currygrytor. Det låter ju inte helt fel, men i Durban finns också några av Sydafrikas allra mest kriminella områden och allas vår Lars Lagerbäck har redan hunnit boka av det tilltänkta spelarhotellet för sitt nigerianska landslag. Just det området i Durban ansågs inte säkert nog.
Bäva månde. Det kan vara segt nog att försöka armbåga sig fram på överbefolkade presskonferenser och på fotbollsträningar där man är längre från bollen än man trodde var möjligt.

VM i fotboll har efter hand växt till ett gigantiskt evenemang. Räknat i antalet tevetittare som följer slutspelet vart fjärde år är turneringen världens största idrottsevenemang, större än till och med sommar-OS.
Men Sydafrika är Sydafrika.
Och så var det där som kallas personskydd. Jo, jag har en del erfarenhet av allvarliga män, strikt klädda och ofta med skinnhandskar på händerna, som gör det helt omöjligt att smälta in i det samhälle du är satt att bevaka. Av någon märklig anledning bär livvakter ofta också solglasögon - även när det är molnligt. Precis som på film. Råden som ekar lyder:
– Håll alltid motorn igång!
– Är bilen nytankad?
– Och kom ihåg, jag finns precis just bakom dig.
Det är precis just det som är problemet.

Ibland bör man ha hjälp. Irak och Pakistan är några av de länder där man måste resa i sällskap av någon som hjälper en med allt. Men jag vill jobba med någon ur lokalbefolkningen. En person som verkligen kan området. Någon som kan läsa av situationen och som känner sitt eget folks lynne.
I Bagdad tog Mohammed med mig till stans västra del för att köpa några kubanska cigarrer. Gatorna var visserligen oroliga, men Mohammed kunde sin stad och borgade för min säkerhet med sin egen bastanta hydda.
Han tog till och med mig till sin personlige barberare. Med blottad strupe blev jag rakad med en slö kniv, tvål och vatten. Mohammed vakade över mig och ingen hade vågat kröka ett hår på mitt huvud.
Jag säger inte att de inte kan sitt jobb, bara att allting blir så förtvivlat besvärligt. Speciellt när man arbetar med svenska säkerhetsbolag utomlands. Morgonmöten, planering och för dem är ju det viktigaste att vi kommer hem helskinnade. Inte att vi lyckas spela in ett bra material.

För arbetsgivaren är det väsentligt att erbjuda sina anställda trygga arbetsförhållanden. Vi har gått de kurser som finns tillgängliga. Både när det gäller säkerhetstänkande och första hjälpen. Säkerheten är alltid främst. Visst. Men efter några år följer man sin egen erfarenhet, och om man arbetar med en fotograf man känner väl är det enkelt.
I Irak och Pakistan bestämmer vi tidigt vilka vi ska besöka just den dagen och hur länge vi vågar stanna på varje plats. Ibland är tidsgränsen inte längre än 15 minuter.
Det sprider sig ju snabbt när västerlänningar kommer till den pakistanska landsbygden och det är inte ovanligt med kidnappningar. Vi har sagt nej till intervjuer med talibanledare eftersom den plats de föreslagit legat för långt ut i de osäkra stamområdena.
Kurserna säger också att man aldrig ska vara regelbunden. Lämna hotellet på olika tider och följ inte ett mönster. Hittills har det gått bra. Ibland kör vi också mot rött. På en del platser i Bagdad är det helt enkelt inte hälsosamt att stanna i en vägkorsning.
Men den lokale person som följer oss på platserna bär, när jag får bestämma, inte skinnhandskar utan bor alltså i kvarteren. Kanske är han beväpnad. Men bara om han själv anser det nödvändigt.

Den internationella privata säkerhetsbranschen omsätter i år ungefär 200 miljarder dollar. Allt fler svenska företag vill vara med och dela på kakan. Det finns inget svenskt Blackwater, men de flesta som etablerat sig har anställda som fostrats inom militären, Säpo eller polisens insatsstyrka. De säger sig ofta hjälpa kunderna att hantera både risker och möjligheter. Arvodena är skyhöga.
Ju mer vi upplever omvärlden osäker, desto större är vårt behov av säkerhet och säkerhetstjänster. Efterfrågan är lika – oavsett om det är låg- eller högkonjunktur.

En historia som vandrat några varv på jobbet är den som beskriver ett av de kortare samarbetena med en säkerhetsfirma:
Mannen bar, enligt uppgift, svart kavaj och – så klart – solglasögon. Han skulle alltid finnas till hands bara några steg bakom SVT:s team. Platsen var Italien och stora demonstrationer förvandlade Genuas gator till ett enda kaos. Men knappt hade kameran börjat rulla förrän en flaska for genom luften. Den kom i en lång vacker bana och damp ner i den store mannens bakhuvud. Kort därefter bars den muskulöse säkerhetsvakten ut mot en ambulans av ett överraskat teve-team.

Själv minns jag mest hur vi under en av de senaste jordbävningarna satt kring frukostbordet, tuggade på bananer och skulle fördela vår säkerhetskonsults arbetstimmar för dagen. Alla tre reportrarna tittade ner i bordet, skruvade på sig och sa i samma mun att vi nog inte behövde någon hjälp den aktuella dagen. Den förre militären måste ha känt sig som han som alltid blev vald sist på skolgymnastiken. Naturligtvis var det jag som till slut tvingades på hans sällskap.
Jag undrar förresten om Lars Lagerbäck minns att jag intervjuade honom redan 1985 då han tränade Arbrå?
Förresten Max – jag passar på fredag.

Stefan Åsberg

SVT:s utrikeskorrespondent