Det där trycket jag känt över bröstet de senaste tre åren var plötsligt borta. Som om någon lossat en högt satt livrem tre snäpp. Tillbaka på Dulles Airport. Yes!
Och lite som ett speciellt välkomnande, just för mig, var den nya ankomsthallen äntligen klar. Långa blänkande stenkorridorer med rullband längs sidorna. Nice. Borta var de där gamla svettiga, höga bussarna som tidigare alltid körde passagerarna tvärs över myllret på landningsbanan mot bagaget.

Jag hade flyttat tillbaka till mitt gamla liv i världens skönaste stad. Tillbaka till Kyle, Grethe, Braxton, Thom, Caroline, Dave och Colette. Ett Washington som kanske var på väg att förändras. Jag menar hur märkligt kändes det inte att bli upplockad på Washingtons största flygplats av en Toyota Prius. En gråsvart hybrid som knappt hade plats för våra tre resväskor. Chauffören passade snabbt på att berätta att han sparade hundra dollar om dagen på att köra miljösmart.
Snart pressade vi oss långsamt fram genom de enorma köerna längs I 495, ringvägen som omger Washington och skär genom både Maryland och Virginia.
Då hörde jag plötsligt Fanny säga:
– Pappa, vet du att det här var tredje gången du tvingade mig att flytta från mina kompisar. Tredje gången och det är inte schysst.
Jag var en ego boy, gift med mitt jobb och med en familj i släptåg, som ständigt ställdes inför nya uppbrott. Philip hade redan kastat loss och fått söder i Gävle som hemadress. Åren går ju liksom och det handlar ju ändå om att göra det bästa av den tid man har. Att ta chansen.

Plötsligt passerade vi en lite solkig valaffisch med Barack Obamas höjda näve i centrum. Det kändes som en påminnelse om de orimligt höga förväntningar som fanns på Obamas löften om förändring.
En president som bland annat hade som mål att USA skulle fortsätta att vara världsledande inom forskning och teknik, att begränsa utsläpp och minska energiförbrukningen.
Istället drabbades han av sin egen ekonomiska kris, ett eget blodigt krig och en miljökatastrof som, på allvar, skakat om den amerikanska nationen och i viss mån fått många att fundera över de egna vanorna; konsumtionen, energiförbrukningen och den där amerikanska livsstilen som vi älskade att raljera över.

Den läckande oljekällan utanför Louisianas kust hade inte lämnat någon amerikan oberörd. Dave var förbannad på BP. Och Colette på Obama. "Yes we can" hade blivit "No we can't" . Just den vackra kusten som för bara några år sedan hamrades av orkanen Katrina hade nu mött en än svårare motståndare.
Samtidigt som den tjocka oljan fortsatte att driva mot kusten så hade försöken att stoppa den pysande källan mötts av bakslag efter bakslag.
Miljöpåverkan beskrevs som gränslös, men BP:s havererade oljeutvinning hade också en allvarlig ekonomisk dominoeffekt.
Den hårt pressade husmarknaden i Florida hade nämligen drabbats av en ny säljvåg. Dave var en av dom som, livrädd för att hans strandlinje skulle drabbas av den drivande svarta geggan, hade satt sitt älskade sommarställe på marknaden. Och precis som för hundratusentals andra var ju huset en del av hans pensionsförsäkring.

I ett land som är vansinnigt beroende av stora mängder olja till ett lågt pris hade Barack Obama ju tidigare under våren presenterat en plan för utökad olje- och gasborrning. Delar av Atlantkusten, Alaska och Florida skulle utforskas. Det handlade om områden som i mer än 20 år skyddats från oljeborrning på grund av risken för utsläpp i de känsliga kustområdena.
Förslaget mötte hård kritik från flera miljöorganisationer och bara veckor senare var ju katastrofen ett faktum.
Obama, som gjort energisäkerhet och en minskning av USA:s oljeberoende till viktiga politiska mål, hade fått en katastrof på halsen där det varje dag, okontrollerat, läckte ut tusentals fat olja några kilometer från kusten – utan att någon kunde påverka situationen.

Det var något som skulle diskuteras på BCC, Bethesda Chevy Chase High School i höst. Fannys nya skola. Hon slutade förresten med fotbollen också.Trist. Det var liksom ingen idé att fortsätta när vi ändå skulle flytta västerut, sa hon.
Jag tror inte att USA kommer att komma ut som en ny nation efter oljekatastrofen, men någonting grundläggande har förändrats.
Det var också underligt att höra fastighetsmäklaren tala mer om dubbla, energisnåla, fönster och en hypereffektiv aircondition än skrytsamma fraser om dubbelgarage och swimmingpool.
Och när plötsligt doktor Dave Milzman blivit miljöintresserad, ja, då har miljödebatten kommit långt.

Måste också berätta att Fanny mutades med en ny säng, löften om sena utekvällar och café latte på Starbucks.
Äventyret kan börja igen.
En ung kille från Valbo må vara ny kung i Washington, men i Chevy Chase är det jag som är etta. Trust me.