Tom håller ett fast grepp om våra händer och har, av respekt, sänkt sitt huvud mot det robusta middagsbordet från Pottery Barne. Ute blåser det en aning i den 32-gradiga värmen och utan att skrämma speciellt många har orkanen Earl just passerat längs Potomac River.
Vi har känt varandra i snart tio år och det känns naturligt att be inför våra gemensamma middagar. Det är liksom ingen stor sak. Bara naturligt och som pensionerad pastor håller Tom på tro, traditioner och måttfullhet.
Vi äter alltid bra, men inte i överflöd. Portionerna är ganska små och allt ska ätas upp. Krabbkakan har Caroline gjort själv och den är ungefär lika typisk för Maryland som böcklingen för Gävle. På något sätt känns den där korta bönen så bra. För det är ju här vi bor nu och det är USA som är vårt hem. Inte för att jag på något sätt är djupt troende, men här är religionen en viktig del av livet och någonting finns det väl ändå där ute som styr våra liv? Och nu närmade sig dessutom en högtid där ute på bryggan.

Visserligen är Gävle trygghet, vänner och närhet. Alltså, hemma för en brokig familj. Men har du en gång i tiden spänt fast din bäste vän på en motorhuv och kört honom genom en biltvätt, så är du väldigt försiktig, för egen del, när sanningens minut närmar sig.
Ledsen Gävle, men allt var enkelt arrangerat och ganska snabbt överstökat. Akten ägde rum på en udde i Stockholm, med Micke och Maggan som vittnen och en kommunpolitiker som vigselförrättare.
Efter 22 år har det mesta som ska sägas redan sagts, men jag har aldrig hört någon som uttalat Ulrikas efternamn så märkligt som den stressade kommunpolitikern. Svenekkkk... Någonting. Han tog sin femhundring och satte sen av på sin cykel. Det var en dag då Stockholm visade sin bästa sida och färjan Dalarö styrde oss ut i en soldränkt skärgård.

Har egentligen alltid tyckt att äktenskapet varit överskattat. Vartannat par tycks ju ändå skilja sig och äkta makar skriker ju precis lika högt åt varandra som alla andra. Dessutom är ju Philip redan 19 år och Fanny en obstinat tonåring.
Men borta är inte hemma och här i USA har den ena vännen efter den andra lagt pannan i djupa veck och skakat oförstående på huvudet när det gått upp för dem att vi aldrig varit gifta.
Nej, vi känner nog ingen i Chevy Chase som lever tillsammans utan att vara gifta. Det var liksom tid nu. I skolan har det alltid varit krångel för barnen med dubbelnamn och att vigas i Gävle bara för släkt och vänners skull var liksom aldrig ens uppe till förhandling.

Men ingen ska tro att ceremonin i Stockholm var nog. Pastor Tom hade hört ryktet och snabbt utnämnt sig själv till den som skulle bekräfta äktenskapet. Enkelt uttryckt: en fest till och ute vid Swan Point hade Caroline redan klätt den långa bryggan med sidenband. Under sin storhetstid höll Tom 60 bröllop om året. Nuförtiden plockar han bara ner prästkragen när någon i den inre cirkeln ska vigas.
Han erbjöd sig till och med att komma inåkandes på vattenskotern för att liksom höja spänningen kring ögonblicket.
Efter middagen höll pastorn ett 30 minuter långt samtal om äktenskapets förpliktelser, om behovet att visa varandra respekt. Det kändes skönt att Tom fortfarande hade på sig shorts och badtofflor när han frågade om det var okej att vi lovade trohet inför Gud?
Tror inte att han egentligen har speciellt höga tankar om vår religiösa disciplin. Men från de tummade stödanteckningarna talade han också om behovet av respekt och att alltid stötta varandra.
Sedan var det ett långt stycke om någon Ruth, jag nickade förstående utan att begripa vem av de bibliska personerna hon egentligen var, men tyckte att det nämndes att hon förekommer i det gamla testamentet som en stark och målmedveten person som alltid övervann sina motgångar. Ruts lärdom var viktig, sa Tom. Jag nickade igen.

För en amerikan är ett bröllop ett projekt som nästan är både lika viktigt och dyrt som att köpa ett hus: tre orkestrar, 120 gäster, övernattning och öppen bar. En kompis på kontoret tog med sin blivande fru på en promenad ut på ett öppet fält. Samtidigt hade han hyrt ett litet enmotorigt plan som hostade in över åkern med en lång banderoll : Will you marry me?...
Min fotograf Kyle har inte varit sig själv på hela sommaren. En slottsliknande byggnad har hyrts i Austin,Texas, till slutet av november och släktingar från halva USA ska flygas in. Och ringen, ringen ... den var inte billig.

När Tom så småningom krupit i prästkåpan hade det börjat blåsa ordentligt igen längs Potomac River. Men det blev ett vackert ögonblick. Några tårar fälldes och alla tre vittnen uppförde sig som man kan förvänta sig. Två kameror smattrade och någon kastade risgryn.
Då var Åsberg vuxen.
Och samtidigt som höstens första riktiga regn började falla över Washingtontrakten, så hojtade min egen pastor, kort efter ceremonin, att nu var det dags för happy hour.
Och så blandade Tom varsin Vodka Tonic med massor av is, rikligt med lime pressad över isen, svensk vodka och tonic light. Ibland är det inte så långt mellan Chevy Chase och Gävle.
Nu är det officiellt.
May God bless you all!