På hotellen skyller jag på kuddarna och i lägenheten på det där kallraset från panoramafönstret.
Det är en förbannat taskig kompis som kryper ner vid min sida efter mörkrets inbrott. Inte så att jag har svårt att somna, det går oftast fint. Brukar kolla lite på teve, kanske läser jag några kapitel och på det hela taget är jag nog ganska nöjd när jag släcker lampan vid elva.
Men sen när vargtimmen sätter in ligger jag där blick stilla och klipper med ögonen. Det är ju då det är tänkt att kroppens aktivitet ska vara allra lägst. Läkarna hävdar att kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och att också ämnesomsättningen går ner. Det gäller tydligen inte mig. Kanske funderar jag över morgondagen eller allt det där jag inte hunnit med. Timmarna är långa och oändligt tråkiga. Inte blir situationen bättre av att jag dessutom brukar somna strax innan jag ska stiga upp.

Försök gärna att nämna ett knep som jag inte provat!
Har aldrig varit någon tedrickare, men nu sörplar jag ofta en kopp kvällsro några timmar innan sängdags. Försöker också att springa minst tre gånger i veckan och som om det inte vore nog har jag börjat att meditera igen. Under ett olycksaligt år som ordförande för Nynäs skolans elevråd – ett delat ledarskap med Bino – fick vi, efter en rad inbrott och sviktande medlemsantal, rådet att börja meditera. Det blev en kvällskurs på Gamla Grand, där den skäggige föreläsaren lovade att hjälpa oss närmare nirvana. Tjugo minuter om dagen var allt som krävdes av mig och mitt hemliga mantra, men det blev inte så mycket av de där sittpauserna med slutna ögon. Trots löften om att transcendental meditation löser upp stress och spänningar.
Nu ligger jag och rabblar mantrat för mig själv igen. Monotont och enstavigt. Det enda jag önskar är ju bara 6-7 timmars sömn och att få vakna utvilad.

Sömnsvårigheter har blivit en folksjukdom. Jag läser att var tredje svensk lider av sömnbrist. Var tionde behöver hjälp att tämja sina demoner. Man ska tydligen hänga ett lås på sovrumsdörren och stänga kraven från jobbet och alla (eventuella) familjeproblem ute.
Jag hittade nyligen en lista över vad man inte ska göra och tyvärr kunde jag kryssa för de flesta av boxarna:
• Dricker du mycket kaffe? tick
• Arbetar du i sängen? tick
• Äter du strax innan du går och lägger dig? tick
• Tränar du strax innan läggdags? tick

En vanlig dag brukar jag skaka liv i mig själv vid 06.00 då Fanny tvingas upp. Alltid är det samma procedur; en snabb kopp svart kaffe, tappar upp badet och läser Washington Post och USA Today. Dessförinnan har jag speed-läst Aftonbladet, Expressen, DN, SVD, GD och AB på nätet.
När jag därefter stapplar mot tunnelbanan lyssnar jag på radion nästan hela vägen ner till M-Street. Dagen är oftast fantastisk och rörig. Men det är alltid kärvt om tid när du ska spela in, redigera och skicka ett nyhetsinslag innan 13.00 på dagen. Inte mycket får gå fel. Du ska hitta rätt person, ta dig till platsen, ställa de rätta frågorna, hinna hem till kontoret och sätta ihop något godtagbart.
Jo, jag vet! Det där sena arbetspasset i sängen, då jag ofta gör ett morgoninslag vid 20-tiden, stör lite grand och borde kanske strykas.

Möjligen tar vardagen mig dessutom ut på en resa, vilket är ett fantastiskt lyxproblem. For nyligen mellan: Washington–Ohio–Nashville–Denver–Washington. Colorado ligger i den tidzon som kallas Mountain Time och är då två timmar efter Washington och det känns. Det tar några dagar att återhämta sig.
Får väl också erkänna att jag gjort någon kort räd på CVS också och provat mig fram bland sömnpillren. Här kan du ju köpa ganska mycket utan recept. Men storsäljaren RestAid gav mig bara en enorm huvudvärk och jag gick dessutom som en zombie dagen efter.
Ambien är en inte helt oäven insomningstablett som fungerar fint på långflygningar. Däremot var tabletterna inte mycket att luta sig mot vid fyrablecket på morgonen. Bäst i test kändes lättviktaren Night Quil. En slags förkylningsmedicin som lindrar huvudvärk, feber, sömnproblem ja, allt utom möjligen klumpfot, tror jag. Men mitt i all hopplösheten är jag nog fortfarande lite för ung för att söka hjälp i medicinskåpet för att kunna komma till ro.

Så ligger jag då här igen och vänder på kudden, sträcker ut täcket, blundar hårt och väntar och väntar.
Tacka nej och ta kontrollen över ditt liv, lyder tydligen det allmänna rådet.
Men det irriterande är att de flesta jag arbetar och umgås med sover tungt som björnar.
Och kanske är det just därför fotograf- Kyle har en ganska enkel och direkt syn på mina problem:
"You need to fucking relax, dude!"