Kanske gjorde Bosse rätt ändå, tänkte jag, när den engelsktalande nyhetsuppläsaren redogjorde för strålningsläget:
• Fukushima: 400 gånger över det normala
• Tokyo:4 gånger över det normala
• Outsnomyia: 33 gånger över det normala.

Har du en gång känt det där oskyldiga regnet droppa över ditt fjuniga ansikte, jag tror det var på Estraden, så är du på din vakt.
Ändå är det ju svårt att fly från någonting du inte ser. Speciellt när experterna du borde lita på hela tiden uttalar sig med en svårtolkad skam.
Plötsligt var jag mitt i allt det där som en gång gjorde Gävle mer omtalat än kaffet, Bäckström och Lassgårds tolkning av den svenske polismannen.

Vår bas i Outsonomyia var mest resultatet av en tillfällighet. Det var så långt tågen kunde föra oss, dagen efter en av tidernas värsta jordbävningar. Vi var ganska ensamma om att sjunka ner i snabbtågets säten på övre däck, nästan ingen ville ju resa norrut från Tokyo.
Jag satt där och kände mig ganska liten och tummade på en karta över Japans östkust och försökte bekanta mig med platser som Sendai, Owaku och Fukushima.
Skalvet hade visserligen inträffat 382 kilometer nordöst om Tokyo, en mil under havsytan. Men tsunamin och jordbävningen hade inte bara utplånat hela byar och gjort fler än 200 000 människor hemlösa, påfrestningarna på några av världens mest utsatta kärnkraftverk var enorm.
Där, längs den kust som beskrivs som världens mest jordbävningsintensiva, hade Japans atomprogram sitt hjärta. Och reaktorernas kylsystem hade redan allvarliga skador.

Ungefär samtidigt som vi öppnade dörren till det inrökta dubbelrummet på Port Hotell kom bakslagen tätt.
Löftet om en hyrbil visade sig omöjligt att uppfylla. Jag saknade ett internationellt körkort. Någon tolk, oavsett ersättning, fanns inte att uppbringa beredd att åka norrut och en snabb titt ut genom fönstret i riktning mot tågstationen fick mig att fasa: kön till den sparsamt utrustade bensinstationen ringlade kilometer lång.
Hur skulle vi lösa det här? Det var ju minst ytterligare tre timmar att köra till Sendai.
Dessutom: ni vet kanske att ingen, INGEN, i Japan talar engelska.

Jag letade i mina anteckningar och hittade en historik över världens allvarligaste kärnkraftsolyckor. I högerspalten fanns den där karaktäristiska bilden av den rykande reaktorn i Tjernobyl norr om Kiev i Ukraina.
Mitt i all röra tänkte jag mest på Hans Edström.
En gång en stark och stolt polis, men när vi möttes vid Norrlandets havsband ifjol styrde han sina smala ben mellan stenblocken och ögonen var stora och något gulnade. Cancern hade redan då tagit hans kraft och livet mättes inte längre i år utan i dagar.
Men Hans ville berätta om sina funderingar. Om Tjernobyl. Om pappa Björn och bäste vännen Göran. Båda döda efter korta, aggressiva sjukdomsförlopp. Cancer. Och alla tre hade de en sak gemensam: långa somrar vid Gävles kustband.
Jag glömmer aldrig det där mötet. Barnen. Bilderna från tiden på Gävles gator. Vältränad och beslutsam.

I Fukushima tycktes människorna som fortfarande sökte skydd i skuggan av reaktorerna, bara ha en önskan: att få flytta tillbaka till sina hus. Men så länge som teknikerna inte hade någon kontroll över de läckande kärnkraftverken fanns ingen möjlighet.
Svaren på alla de viktiga funderingarna om farorna, besvaras ju egentligen aldrig utan blir snarare en livslång oro. Det fanns liksom någonting där i Japan som jag kände igen, som också vi upplevt.

Jag vet inte om det fanns något som helst samband mellan Tjernobyl och Hans Edströms öde, men begravning var vacker. Solen sken och kollegorna gav sin vän och familjen en känslosam polisbegravning, med välstrukna uniformer och sång.
En gång var ju Tjernobyl för mig precis lika okänt som Fukushima. Nu vet vi bättre.
Men hade våra liv sett annorlunda ut om inte katastrofen inträffat? Jag vet speciellt en familj som undrar.
Stefan Åsberg
SVT:s utrikeskorrespondent