Bara om Mackmyra Whisky ordnade fri provsmakning i Högskolans aula, skulle ni se något liknande i Gävle.

Ändå är det inte någon närodlad, läcker jordgubbe som säljs i den där trånga butiken. Istället berättar gathörnet mer om vad som egentligen styr kunden: litet utbud, högt pris och en ständig kö. Amerikanen är en gottegris. Uppfödd på munkar och chokladmjölk. Livrädd för allt som är okänt, men liberalt inställd till droger.
Men kanske börjar ändå bilden att förändras och bara för er skull reser jag till Whole Foods, en av Washingtons mest överskattade och dyraste butiker. Naturligtvis kallas det mesta här närodlat eller organiskt.
De livsmedel som säljs på 4420 Willard Avenue ska innehålla naturliga ingredienser. I alla fall i så stor utsträckning som möjligt. Företaget skryter med att man är engagerad i miljöfrågor och tar ett socialt ansvar. Det låter ju som en bra image.

Historien kring affärskedjan är på något sätt mer intressant och gripande än dagens bonade och blanka klinkergolv.
Grundaren John Mackey och hans flickvän lånade pengar av släktingar och vänner och öppnade den första butiken i Austin, Texas, i slutet av 70-talet. Den gemensamma lägenheten byggdes snabbt om till ett färskvarulager. Något som inte precis uppskattades av grannarna och fastighetsägaren och snart var de båda unga entreprenörerna vräkta.
I ett försök att fortsätta bygga sin dröm flyttade de in i butiken och kunde långsamt se hur intresset för det hälsosamma alternativet började att lyfta. Men i slutet av maj 1981 ställdes allt på sin spets. De värsta översvämningarna på 70 år drabbade Austin och den lilla butiken utplånades när vattenmassorna trängde in. Hela lagret förstördes och en stor del av butikens utrustning var obrukbar.

Helt utan försäkringar kunde sagan om Whole Foods ha slutat där och då, men i en märklig ansträngning samlades kunder, anställda och grannar och rensade upp bråten och byggde upp butiken igen. 28 dagar efter översvämningen öppnades portarna på nytt och idag har kedjan ungefär 300 försäljningsställen i USA, Kanada och Storbritannien.

Det där ideella ser man väldigt lite av idag, men Ulrika är i alla fall i himlen och skyfflar ner organiskt the, närodlad persilja och garanterat obesprutad avokado, i kundvagnen. Jag klämmer lite på de italienska korvarna och noterar, av en ren händelse, att vinhyllan fyllts med ekologiskt vin.
Jag vet med säkerhet att inget av de här vinerna hade kommit över Guillaumes tröskel. Han är en väldoftande fransman, alltid vackert klädd, och med lätta loafers på fötterna springer han genom sitt stora, luftiga kök och serverar allt ifrån Pot au feu till Caipirinhas. Det är liksom alltid en öppen dörr och lite fredag-hela-veckan-känsla.
En underbar vän som aldrig haft en enda dålig dag i sitt liv. Han talar om sommarstället i Rio, öppnar ännu en flaska rött och berättar intensivt om vilken fest det ska bli när poolen öppnas för säsongen.

På gasspisen står en gryta och puttrar. Det är fläskkött, vitlök och ekologisk buljong som min franske osteopat arbetar med.
Till Woolsey Drive levereras till och med närslaktad gris, nästan lika ofta som Washington Post landar på garageuppfarten. Allt som hamnar i det där vita, påkostade köket med en mysig öppen spis och granitskivor, har levererats med stolthet och odlats under ömma former. Men aldrig någonsin skulle någon kunna tvinga in en enda pava ekologiskt vin i den franske konnässörens källare. Aldrig.

På Whole Foods är man däremot inte lika noga med druvorna. Här är det en livsstil som är till salu. Den moderna familjen, ständigt i rörelse och på jakt efter en välbalanserad middag, snål på kolhydrater.
Det ska vara en upplevelse att handla: lite provsmakning och musik som ett mjukt sorl i bakgrunden.
Lite senare tittar jag bekymrat på de tre halvfulla matkassarna och slänger kvittot djupt ner i plånboken. 214 dollar.

Den där kön på M-street då? You bet!
Cup cakes skickas över disken, inget bättre än så. Med ungefär en miljon kalorier. Fritt översatt: en söt muffins med glasyr. Eller om ni så vill: en enportions-tårta.
Get in line, please!