För längre ner längs Kaplansgatan närmade sig ett ungdomsgäng högljutt och hotfullt. Det blev min sista sommarnatt i Gävle, mellan hägg och syren. Vet inte vad det är med våldet i stan, men det är fan så mycket mer skrämmande än i Washington.
I världens huvudstad bär rånaren vapen och söker guld och dollar. Men alla vet vilka områden som är hotfulla. I vårt Gävle är det annorlunda. Här rånar kidsen för en sliten mobiltelefon och morakniven är slö och nävarna hårda. Det är fåniga amatörer som i ett enda ögonblick kan förändra livet.

Annars går det bra för Gävle. Jovisst är det så. Rolf Stefan är er tillfällige besökare som kommer som ett lackmuspapper, pejlar av, bedömer och säger: köken har aldrig varit vitare, Audin aldrig mer välpolerad och krogborden sällan så välfyllda som längs Söders backe.
I Stockholm kämpar vännerna med tunga banklån och vägtullar. I Gävle tippar du mycket snabbare över till den där välmående sidan av livet, när lånet är under kontroll och barnen klarar sig själva hem från skolan.
Kanske är det för bekvämt? Det är därför så många blir kvar. Varför flytta när det är fem minuter till mor och tio till Kenneth?
Visst bör man bli lite orolig när husen längs Gävle Strand närmar sig Stockholmspriser. Men det Gävle jag möter har blivit vackrare. Allt ifrån de slöa vindkraftverken i hamninloppet till restaurang Bryggan. Stan lever igen. Tack för det.

Något som slår mig är skillnaden mellan Gävle och Washington på sättet att bygga. Här är fylls de arkitektritade sneda taken ordentligt med isolering. Fönstren monteras med täta 3-glas och naturligtvis borras det efter bergvärme från dag ett. Till och med gamle pappa har skickat ner de där stålrören 135 meter i Lexes torra mark. Fascinerande.
Sedan oljekrisen på 70-talet har Sverige och Gävle lärt sig att bygga snålt och klokt. Läser att landshövdingen (min kompis Thomas första fru) mejslat fram noggranna överenskommelser med de lokala elbolagen.
Fjärrvärmen ska byggas ut, oljan bytas mot biogas och alla ska få energirådgivning så att förbrukningen kan skruvas ner.
I Chevy Chase är det fortfarande 40 grader varmt och hög luftfuktighet, långt in i september. Luftkonditionering arbetar för högtryck och elräkningen skenar. Utanför Washington finns det nästan inte en enda månad under hela året med en måttlig elräkning. Vintern kräver nämligen värme och sommaren kyla. Trots det är fönstren tunna, isoleringen dålig och folk tycks inte begripa det där med att planera och spara energi. I Georgetown är det så kallt i butikerna att rimfrost riskerar att lägga sig i den nyodlade sommarmustaschen.

Fick förresten ett samtal från en bekymrad kamrat som just tvingats se hela sin luftkonditionering rasa samman. En tillfällig gäst hade lyckats med konststycket att hålla tre fönster öppna och samtidigt pressa på inomhuskylan i den 40-gradiga värmen. Efter en dryg dag skramlade det till – ungefär som när ett gammalt kylskåp ger upp – och allt stannade.
Tjugotusen kronor senare satt ett nytt aggregat i villan och min kompis har nu svurit på att sälja och sätta sig i en hyreslägenhet. Utan bekymmer och ansvar.

Barack Obama har skickat miljöfrågorna högre upp på agendan, skärpt målen för framtida koldioxidutsläpp och lyckats sluta ett avtal med de amerikanska biltillverkarna om att öka energieffektiviteten i bilarna. Satsningar på snålare bilar, biobränsle och naturgas alltså.
Men samtidigt har det getts klartecken till att utöka oljeborrningen till havs, trots den svåra miljökatastrofen med oljeriggen Deepwater Horizon utanför USA:s sydkust.
Den kontroversiella kolbrytningen i landet har också fått fortsatt grönt ljus. Dessutom innehöll den senaste budgeten skarpa besparingar inom miljö- och klimatområdet.
Barack Obama har onekligen långt kvar till att kunna beskrivas som den gröne presidenten.
Allt hänger till slut på medvetenhet och intresse hos allmänheten. Annars kommer USA även i fortsättningen att vara världens mest oljeberoende nation.

Det där ungdomsgänget nådde förresten ifatt mig i höjd med Byggmästargatan. Inte ett ord utväxlades. En bil gled upp bakifrån. Motorn rusades några gånger och de tittade långt och länge, men lämnade mig ifred.
Och jag vet fortfarande inte om min nyfunne vän, han i overallen, någonsin slog på det där biltaket eller inte.
Men nu är sommaren över och han klarade sig från sparkar och slag.
I alla fall den där natten.
stefan.asberg@svt.se