Hämtade mina bästa Eton-skjortor från kemtvätten och hängde på mig min nya linnékavaj. Det är alltid svårt att parkera vid The Mall och redan innan man kommit nära någon form av upplevelse är halva nöjet förlorat eftersom det kostar 25 dollar att parkera. Men där, längs de välklippta gräsraderna, ligger som på ett pärlband det enda som egentligen är gratis i stan. Alltså passar det mig fint.

Air and Space Museum, American History Museum, Native American Museum, alltså indianmuseet.
De nitton viktigaste museérna i D.C och vårt zoo, sorterar under The Smithsonian som är världens största med 136 miljoner föremål i sin samling. Kongressen bidrar, men den viktiga finansieringen kommer från privata donationer, egna tidskrifter och annan försäljning.
Lite grabbigt är det, men jag är barnsligt förtjust i Air and Space Museum. Och just den här dagen tycks de flesta andra gjort samma val. Jag har haft en speciell hatkärlek till flyget allt sedan jag vann ett lotteri i andra klass och fick flyga en Cessna över Gävle. Gunnar Skogqvist satt bakom spakarna, men jag såg mest den där enorma kräkpåsen under näsan. Det blev en timmes lång kamp.

I de väldiga, luftiga lokalerna, här i Washington, fokuserar man nu på kvinnliga piloter och astronauter. Men alla mäktiga flygplanmodeller som svävar lätt uppnosiga, är det som kittlar mest. De ser så lätta och nyanvända ut, där de hänger under taknocken. Här får man se utvecklingen från Charles Lindbergs ”Spirit of St. Louis" till kommandobryggan på Apollo 11, ni vet den första bemannade raket som faktiskt besteg månen.
”That's one small step for a man, one giant leap for mankind”, som Neil Armstrong sa. Det smattrar av fotoblixtar kring raketen, för Apollo 11 är historia.

De här pampiga byggnaderna med sina väldiga entréer lockar. Det är en skarp kontrast att gå långsamt här i världens huvudstad bland det så organiserade och tänka på vårt stackars, vackra Länsmuseum med polisens ljusblå konservburk och den illa passande, mosaik­liknande fasaden på biblioteket som grannar.
Såg att Länsmuseet tappat 13 000 besökare de senaste åren.
Hur kan det vara så olika? Är allt bara större och mer påkostat här? Nej, men jag tror att intresset är större för den egna historien på den här sidan Atlanten. Naturligtvis har det avgörande betydelse att plånboken kan stanna i fickan. Det blir faktiskt pengar över till en bättre latté – trots parkeringen.

Minns när en av Gävles bästa idrottsmän, för många år sedan, lanserade sina åsikter kring vilka besparingar det svenska samhället först borde göra. 40-åringen är politiskt intresserad och har en samhällskritisk hållning. Nu var det dags att ta till släggan och komma med stora genomgripande förslag, och ja, inträden på svenska museer var listans viktigaste punkt. Ett vändkors skulle snabbt monteras på marmorgolven och biljettpriserna skulle motsvara samhällets kostnader för vårt kulturarv. Tyvärr fick den gode sjömannen rätt.
Allt det där inträffade ungefär samtidigt som han tvingade mig att dyka efter ett förlorat ankare i ett iskallt Bottenhav. Jag överlevde – om än knappt. Han skrattade och jag frös.
Men entrépengen kom, sågs och skrotades. Och även om den där avgiften inte blev livslång, så påverkade den kanske inställningen. Liksom lite krångligare, ännu ett hinder att överbrygga. Bara drygt 20 000 människor besöker tydligen nu Länsmuseet varje år och utställningarna har blivit färre.

I USA ses det här kulturutbudet som en samhällelig rättighet. Något som den amerikanska befolkningen ska och har rätt att ta del av. Därav trängseln just den här dagen. Det är storhelg och amerikanska skolelever har tagit sikte på målningar och spionplan.
Jodå, det finns museum som kostar här också, till exempel spionmuseet och Newseum.
För nio dollar får man återse bilderna från New Orleans när orkanen Katrina fick skyddsvallarna att rämna och vattnet att välla in över Big-N- Easy. Men det kan det vara värt. Och fortfarande är det också så fruktansvärt gripande att ta del av de svartas kamp för ett jämlikt samhälle och höra Martin Luther Kings darrande röst när han den där heta sommardagen, 1963, berättade om sin dröm, där vita och svarta lever sida vid sida.

Kanske är kultur ändå mer underhållning här? Inte så strikt undervisande utan mer en upplevelse. Belysningen är påkostad, bildspelen bearbetade och det finns alltid en korv och Coca Cola runt hörnet.
Men ändå: Länsmuseet ska vara så angeläget att vi inte bara traskar förbi där längs åkanten. Och jag gillar skarpt att Catti Brandelius videoverk från 2001 nu kan beskådas. "Miss Universum, På tunnelbanan". Det är lite nytänk och mindre prestige.

Idag förbereder förresten idrottsprofilen sin comeback, och han har ovanligt mycket tid över. Kanske får han också för sig att han ska ta med familjen till Länsmuseet och studera Cyrén-salen.
Men om ni ser en blond kalufs och ett brett leende närma sig Södra Strandgatan 20, se då till att han – trots den fria avgiften – får betala dubbelt, nej, förresten tredubbel entré.
Lova mig det.