Jag minns de kalla oktobermorgnarna i Lennarts vita Ford. Det var en ganska skumpig resa längs riks 80. I höjd med Sandviken brukade vi få upp värmen i den plaströda kupén. Det var mycket förväntan och spänning bland passagerarna. Jag, Nisse, Spåls och kanske Bison. Oftast var det ju årets match och när vi nådde den där fabriksbacken, pekade Lennart alltid ut över SKF (det hette ju så då) och sa:
– Titta nu grabbar, för här jobbar alla i Hofors.
Hofors var redan då ett krissamhälle med all den negativa klang en bruksort tvingas förknippas med, men för oss var det säsongens enda match i en inomhushall och för ett hockeylag svältfött på segrar spelade resultatet, just då, mindre roll. Hofors hade Zakkas Grill och Stålrinken, det var allt som betydde något.
Hagaström matchade ”Bino” i målet, Kenneth och Spåls i första backpar och Åsberg i .... utvisningsbåset. Jag tror, eller snarare hoppas, att vi vann mer än vi förlorade i Gästriklands andra ishall.

Bilden av Hofors har annars mest handlat om den dystra arbetsmarknaden, våldet och Ovakos eventuella kraft att överleva. Alltid hör man lokalpolitikerna väsa "nu är det tjänstemarknaden som gäller." För Hofors och in i framtiden. Så är det till en viss del.
Inte ens jag har undgått att Hofors är en av landets allra mest sårbara kommuner. Beroende av en enda arbetsgivare. Sandviken nämns i samma andetag, men kom igen. Hellre lutar jag mig mot stora porten utanför verket på bruket i Sandviken än knackar på Ovakos grind och hoppas på 20 nya goda år.
Ofta har jag funderat om Hofors någonsin kan bli kvitt sitt rykte. För det är ju ändå overkligt vackert kring Edsken och få campingar kan väl bjuda på mer drag än när Per-Arne öppnar kranarna?
Minns hur en arbetskamrat i Stockholm, kom springande genom korridorerna med andan i halsen och fradga kring läpparna, och berättade att han köpt en sommarstuga på Blocket. Ett sjönära hus under 200 000 kronor! Han njuter numer av varenda sommardag i sitt västra Gästrikland.

Situationen är långtifrån unik. Om en tredjedel av samhället arbetar hos en och samma arbetsgivare så är situationen utsatt och stan pressad mot väggen. Om Ovako skulle falla på grund av världskris och höga råvarupriser så hamnar lappen på luckan lika mycket på kommunhuset som på fabriksgrinden.

Men när jag kajkar runt i ett sargat USA passerar jag hundratals, nej, tusentals Hofors. En gång så kraftfulla små orter som plötsligt vaknar en morgon med beskedet att det multinationella företaget packar ihop tillverkningen, skeppar symaskinerna till Jamaica och säger bye bye till decennier av uppoffringar.
Senast besökte jag Millen i östra Georgia. I den djupaste amerikanska Södern. Där stod vackra Krystal och förberedde friterade kycklingvingar för hungriga arbetare som inte längre fanns. Hundra luncher om dagen räckte under normala tider till lön och hyra. Men när tillverkningen av arbetskläder försvann, rasade antalet lunchbesökare till 50 om dagen och några veckor senare till 20.
Konkursen för Krystals Taste of Country var oundviklig. Men efter långa och hårda förhandlingar lyckades hon köpa tillbaka den ombyggda villan och med en ny bantad meny och kortare öppettider lyckades hon få sin restaurang att bära sig.
I alla fall för nu.

Hofors symptom är inte unika. Över hela världen ser det lika ut. Bara våldet på orten överraskar mig. Ett av de första stora uppdrag jag bevakade var en otäck mordutredning på ”bruket”. En ung pojke hade misshandlats till döds. De misstänkta, och senare dömda, var kamrater i samma ålder.
Om jag förstått saken rätt utgör samma personer idag kärnan av Outlaws delar av den organiserade brottsligheten i västra Gästrikland.
”Huvudmannen” såg liten och späd ut, men det här var flera decennier tillbaka i tiden. Det var annorlunda, men kanske ändå förutbestämt att framtiden inte stod utstakad med utbildning, normalt jobb och familj. Det känns otäckt att motorcykelgängen fått ett sådant fäste. Antar att det hänger samman med arbetslösheten och möjligheterna att hitta supportrar som är beredda att leva och dö med och för varandra.

En sen kväll på Café Milano mötte jag det där hatet. Restaurangen är ett av de finare ställena i stan, där Washingtons kända politiker, idrottsmän och musiker umgås. Jag banade mig fram mot baren för att beställa en isvatten.
Av någon märklig anledning råkade jag hamna mellan två män som förde en upphetsad diskussion. Kanske böjde jag mig fram mellan dem, och skrek (lite väl högt) min beställning och tog ett steg tillbaka. Men för sent.
Två stora händer tog tag i mina axlar och det fanns bara något svart i ögonen. Det var då jag såg hans motorcykelväst. Han ville omedelbart slå mig sönder och samman på en parkeringsplats utanför och jag räddades bara av en annan gävlebos efternamn som är betydligt mer känt än ”Eiijjsberg”.
Tyvärr känns det som att samma situation skulle kunna utspela sig på restaurang Viva i Hofors.
Jag tror aldrig det skulle ha hänt på den tiden som Zakkas Grill stod mitt i byn och ishallen var nybyggd.
stefan.asberg@svt.se