Det är någonting märkligt med de där första åren, då allt är så oskuldsfullt och stort. När Jakob Silfverberg stod uppklämd i Ottawa Senators omklädningsrum med 30 mikrofoner under näsan, visste han att han aldrig skulle återvända till något radhusliv i Gävle. Han hade lämnat en värld och var i full fart på väg in i nästa.
Han såg väldigt världsvan ut. Svarade enkelt, men ändå kärnfullt, på alla frågor oavsett språk. Dock inte på franska. Killen har definitivt spelat mycket tv-spel. Det är ju så de flesta lär sig tala utrikiska nu för tiden. 

Men varför måste alla hockeyspelare bli intervjuade med kepsen bak och fram? 

På många sätt är det en lite märklig situation. Ottawa är regnigt och blåsigt, men alla journalister känner redan ”The Man with the Golden Gun” utan och innan. Lite mer sparsamma kunskaper tycks lagkamraterna ha. Jag såg Jason Spezza titta förvånat på uppståndelsen kring no 33. Är det någon Gud har skickat?
Coach MacLean hade till och med lärt sig att uttala ”Braaajnaas” hyggligt och kunde bara inte motstå frestelsen att direkt skicka ”Silver Mountain” på isen trots två dygns firande och tjugo timmars resande.
Silfver uppträder så där tryggt som bara en enkel Gävlebo kan göra. Han hade för första gången rest i business class och började kanske få smak för det goda livet.
Jag vet inte varför, men han tillämpade den så kallade Foppa-strategin: alla som frågade fick hans mobilnummer. Ingen kommer ändå att få något svar. Möjligtvis om du ringer från 026.   

Det tycks förresten gå bra för hela familjen Silfverberg nu. Pappa Jan-Erik är vd och storebror Andreas bor i Australien. 

Jag har förresten sett det förr. På nära håll. Det är en fantastisk resa – lite så där i baksätet. 1993 stod Andreas Dackell på ett ben när han sköt det elfte SM-guldet till staden vid det mörka havet.
Några dagar senare möttes vi i Valbo. Iklädd ett blåställ från Gavlegårdarna läste han ur Agatha Christies bok ”Och så var de bara en...” (Fram till 2007 hette boken ”Tio små negerpojkar”). Allt för att illustrera den vårens strömhopp från Brynäs.
Arbetskollegorna hade stått i givakt för ynglingen som, med unik precision,  naglat fast en skjutdörr med sin spikpistol. Själv var han på väg mot Montreal, stora pengar och en hel nations kärlek. Men just då var det mer Sofiedalsskolan än Ottawa. Det var så mycket mer retsam pojke, vilja och respektlöshet än disponentvilla och Rolex.  
Gävle glömmer heller inte vad du gjort för stan, Andreas.

Jag var redan varm i kläderna och Washingtons (självutnämnde) expert när familjen Bäckström landade i huvudstaden. Nicklas var nervös, trummade med fingrarna och visste vilken press som följde med att vara vald i första rundan och få maximal lönecheck. Mamma Catrin tittade försiktigt i riktning mot modebutikerna och pappa Anders registrerade noggrant var de bästa uteserveringarna längs Potomac River fanns.
Kristoffer var sin brors stöd. Medveten om att den här stan kommer att kräva payback för allt den ger och verkligheten räknas i poäng och vunna matcher.
Nästa gång jag landade i District of Columbia var det plötsligt namnet Backström du skulle nämna för att få ett bord på Café Milano. 
 
Om ni undrar vad ”reporterslöddren” bjuds på under en NHL-match så kan jag meddela: popcorn och läsk. Som små barn.

Gävlebor är ju som ni vet sällan långt ifrån varandra i världen. En dag när jag satt i trafiken på I-495 ringde familjen Bäckströms överhuvud. Det var något jag skulle hämta vid residenset.
På plats möttes jag av den där synen jag önskar blivit en del av min rapportering. Vid köksbordet satt hela familjerna Bäckström-Huss. Och nummer 19. Tom i blicken.
Utan att ens försöka registrera vilka som satt kring bordet tuggade han monotont på en limpmacka. Bäckström junior såg vansinnig ut. Arg. Det var timmar kvar till match och han befann sig i sin egen värld.
Inte ett ord yttrade han.
Under några ögonblick gick det att förstå varför en försiktig och ödmjuk yngling från Valbo blivit en av världens bästa hockeyspelare. Inte bara talang utan också en vilja att vara bäst.
Det jag fick se var den där så kallade bubblan idrottsmännen ibland befinner sig i. Capitals vann matchen den där kvällen och Nicklas Bäckström var en av isens bästa spelare. Igen. 

Skulle förresten ha hoppat över den där libanesiska buffén jag inmundigade i Ottawa tre timmar innan match. Inte bra. 

En uppjagad kollega konfronterade till slut ”The Man with the Golden Gun:
 – Varför svarar du aldrig i telefonen?
– Ja, du vet det är trökigt dyrt att använda den svenska mobilen utomlands. Jag begränsar minuterna...
Allt det här hände innan miljonerna började ticka in. Innan business class blev en del av livet och långt före nummer 33 parkerade en fet jeep utanför Scotiabank Place, arenan i Ottawa.
stefan.asberg@svt.se