Östra Los Angeles är ju en djungel.

De här områdena styrs av latinogängen. Brutalt och enväldigt.

FÖRST EFTER drygt 50 minuter nådde vi River Side County och Corona. Staden som en gång kallades citronodlingarnas huvudstad men som precis som många andra amerikanska småstäder fått en ny modern näring: fångvård.

Solen var fortfarande på väg upp när vi svängde in på kvinnoanstaltens parkering.

I ett kalt besöksrum väntade lieutenant Aaron. Den välväxte fångvaktaren hade kommit in extra på övertid för att underlätta vårt besök. 100 dollar ville lieutenant Aaron ha för sina fyra timmar innan han ledde oss in till den luftiga rastgården, byggd i en cirkel. Där strövade ett hundratal interner runt under Kaliforniens heta sol. Det fanns gott om bänkar och många av fångarna vandrade runt, runt med sina hundar. För att vara ett amerikanskt fängelse var atmosfären trivsam. Eller så ombonat det nu kan bli bakom 12 meter höga murar.

VI SÅG ganska snart Annika. Lång, blond och iklädd en Sverigetröja. Det var den 1 maj 2005 och redan då var hon märkt efter decennier i fängelse.

Hon gick med en vaggande gång, eftersom båda höfterna var slut och det ena knäet värkte. Under några timmar berättade hon om sin längtan tillbaka till Sverige, efter lugnet. Det ”lilla” som hon gång på gång återkom till. Att bli förflyttad till Sverige. Det var Annikas berättelse vi fick lyssna till. Om hur hennes liv som drogberoende kantats av våld och mord. Men också om rätten att bli förlåten och att ett brott någon gång måste betraktas som sonat.

BARA NÅGRA timmar senare inledde benådningsnämnden ett av de sammanlagt fyra förhör med Annika Östberg som hon kom att uppleva under de 28 åren i amerikanskt fängelse.

De fyra timmarna i det fuktiga förhörsrummet gav oss den amerikanska bilden av Annika Östberg, eller Annika Deasy, som hon egentligen heter. Fånge W 18968 dömd för medhjälp till mord på restaurangägaren Joe Torre och polismannen Richard Helbush.

På plats i det lilla rummet, nästan uppträngda mot väggarna, fanns bland andra: Helbushs döttrar Tara Salizzoni och Dana McEvoy, åklagare, försvarsadvokater och kriminalvårdsnämndens ordförande Margarita Perez.

FRÅGORNA VAR tuffa och pricksäkra. Händelseförloppet från 1981 gicks igenom steg för steg. Noggrant och avslöjande.

Varför hjälpte du din pojkvän att ladda om pistolen?

Hur bemöter du idag vittnesuppgifterna som säger att en kvinna sågs gå bort från polisbilen med någonting blänkande i handen?

Var befann du dig när skotten föll?

Varför hjälpte du inte den döende polismannen?

Jag är inte samma person som jag en gång var...

Jag minns inte...

Annika kändes dåligt förberedd och inte helt inställd på att samarbeta.

RESTAURANGÄGAREN Joe Torre sköts med två skott i ryggen och paret stal därefter hans plånbok. Utredningen pekar på att Östberg planerade dådet. Polismannen Helbush, som stannat för att hjälpa de båda med en punktering, sköts också till döds bakifrån. Då ska Östberg ha distraherat polismannen, men det var pojkvännen Bob Cox som avfyrade skotten. Han hängde sig senare i häktet och Annika Östberg-Deasy dömdes till fängelse i 25 år till livstid.

Polismord är ett av de värsta brotten du kan begå i USA.

ANNIKA SATT hela tiden vänd mot nämndens ordförande. Förbjuden att möta blicken från någon av offrets familj.

Då tog den mördade polismannens dotter, Tara Salizzoni, till orda:

Du tog vår far ifrån oss. Vi hann aldrig lära känna vår älskade pappa som bara ville slåss för den amerikanska rättvisan.

Hon grät ohejdat och skrek de sista meningarna som handlade om att Annika inte gjort något för att rädda deras döende far.

In prison is where you belong and I hope you also will die here.

Kort därefter sammanfattade nämndens ordförande beslutet:

Du har fortfarande inte förstått vidden av det brott du har begått och heller inte varit helt ärlig med oss här idag. Därför ska du fortsätta att avtjäna ditt straff här i Corona, men om fyra år kan du återigen ansöka om nåd.

Annika Deasy fördes ut från förhörsrummet iförd handfängsel, som också var kopplat till en lång kedja, snodd kring hennes vrister.

IDAG VET VI att det var den tysta svenska diplomatin och sannolikt också den ekonomiska krisen som gjorde att Annika Östberg-Deasy överförts till den svenska kriminalvården.

För oss är nog Annika Östberg mest ändå symbolen för en misslyckad amerikansk kriminalvård, mer inriktad på att förvara än att rehabilitera. Och kanske var vi heller aldrig intresserade av att få veta en större sanning än den vi hade fått oss berättad. Vi vill ju inte ens kalla henne vid hennes rätta namn.