I nian åkte min klass till Gotland på skolresa och cyklade. En sommar trampade jag runt raukarnas förlovade ö med familjen och ett annat år rullade vi omkring på den holländska landsbygden. Man skulle kunna säga att jag är uppvuxen på en cykel.

Jag minns de flesta. Den första tvåhjulingen med tjocka gummihandtag, ett grönt och ett rött för att man skulle lära sig skilja på höger och vänster. Den fula rostbruna treväxlade som jag hade när vi flyttade till Hagaström. Där hade alla tioväxlade cyklar med bockstyre, utom jag. Sedan den snygga vinröda damsnurran som susade nedför sjukhusbacken – alltid några minuter för sent – på väg till Vasaskolan. Den fina treväxlade som blev stulen. Och sedan den silverfärgade stadscykeln jag köpte för första journalistlönen.

Jag gillar verkligen att cykla. Det är så enkelt. Jag svischar ned till jobbet på tio minuter. Det går faktiskt fortare än att åka bil eftersom man slipper leta parkeringsplats. För att inte tala om vad man slipper i parkeringsavgifter eller busskort. Dessutom får jag gratis vardagsmotion. Och de gånger jag väljer cykeln framför bilen gör jag moder jord och nästkommande generationer en välgärning. Att cykla kan ses som ett statement – för miljöns och hälsans skull. För mig är det också frihet.

Man skulle kunna säga att jag är uppvuxen på en cykel