Det sjunger och dånar som åska inne från ljusbågsugnen där tre glödheta gigantiska stavar genom kontrollerade blixtrar alstrar energin som smälter skrotet. Glödloppor studsar högt upp i luften som en ljusfontän, singlar till golvet, falnar och dör.
Tjugo minuters drift här motsvarar den mängd energi som går åt för att värma upp en villa under ett helt år. Hoforsverket står för 0,15 procent av Sveriges totala elenergiförbrukning.
I instrumentrummet, några meter bort från själva ugnen, sitter processoperatören Anders Överbring som i en bur, väl skyddad bakom fyra lager härdat skyddsglas och en jalusi som dämpar ner det intensiva ljuset som annars skär i ögonen.
– Utan den här ugnen dör Hofors, säger han.
Trots noggranna kontroller är det inte alla gånger rent skrot som hamnar i smältan. Slutna kärl, is och annat kan orsaka explosioner. Senast i januari hände en rätt så allvarlig incident. Flera av glasrutorna till operatörshytten blåstes ut. Ingen människa kom till skada tack vare noggranna rutiner och inarbetade säkerhetssystem.

Hoforsverken har tillverkat stål till kullager i 90 år. Runt 75 procent av produktionen i stålverket är ämnestillverkning för just rör och ringar till kullager. I övrigt består produkterna av stång, valstråd och förkomponenter.
Kunderna finns företrädesvis inom fordons-, verkstads- och bergsborrindustrin. I dag har Hoforsverket bara recept på cirka 100 stålsorter på grund av standardiseringar. Det kan jämföras med för tio år sedan då Ovako sålde 300 olika legeringar.
Låga halter av slaggrester, partiklar och andra föroreningar är en nödvändighet för att få leverera till kullagerindustrin med dess krav på lång livslängd.
– Världens renaste stål kommer från Hofors.
Det säger Sten Lyckström utan att blinka. Han är platschef på Ovako och har jobbat här i 30 år. Aldrig tidigare har det varit ett sådant tryck i produktionen. Under de senaste fyra åren har stålverket kört femskift med storhelgsdrift. Det är en unik situation och det syns inga tecken på avmattning i konjunkturen.
– Efterfrågan är oerhörd. Vi skulle kunna sälja ännu mer. Men vi har begränsningar i kapaciteten även om vi kan flytta viss produktion mellan stålverken i koncernen, säger han.

Sten Lyckström har även andra skäl att vara nöjd. Investeringsviljan är stor från ägaren.
Fram till år 2010 sker det investeringar i storleksordningen 300 miljoner kronor.
Bland annat handlar det om satsningar på en ny smideslinje och nytt ringvalsverk för att kunna öka produktionen av valsad ring till vindkraftverk och övrig energisektor.
Samtidigt slutförs under det här året ett effektiviseringsprogram som innebär att totalt 300 jobb försvunnit under en treårsperiod. Kvar blir 1 200 anställda.

Som flest var det 4 600 personer som hade sin försörjning på bruket. Det var någon gång på 1960-talet. Men här, liksom på så många andra ställen, ska färre producera mer. Omställningen genomförs under brinnande högkonjunktur och har inte varit smärtfri.
– Vi gör detta för att stärka vår konkurrenskraft på lång sikt, säger Sten Lyckström.
Samtidigt har kraven på de anställda höjts väsentligt inte bara när det gäller kompetens utan även i fråga om så kallade mjuka områden som ansvarskänsla, samarbetsförmåga och engagemang.
Sten Lyckström menar att arbetskulturen blir den största utmaningen i framtiden och hur individerna ska kunna utvecklas så att organisationen presterar så bra som möjligt.
Många av de fysiskt mest krävande jobben är borta. I dag är ungefär 25 procent av arbetsstyrkan kvinnor.
– Vården är betydligt tuffare arbetsmässigt. Och sämre betalt.

Sedan i höstas är Ovako helägt av den tyska familjen Pampus. Ovako har totalt 4 300 anställda vid 16 enheter. Nio av dem ligger i Sverige.
Förra året låg omsättningen på totalt 1,4 miljoner euro.
– Nu tillhör vi en ägare där vi utgör kärnverksamheten. De satsar på oss. Vi har framtidstro, säger Sten Lyckström.

Under ståltillverkningen bildas ett 20-tal biprodukter. Det handlar om slagg, stoft, glödskal, tegelrester och liknande som läggs på deponi. Men Ovako har en nollvision för att minska miljöbelastningen. Ett viktigt incitament är givetvis också straffskatter på biprodukterna.
Så trots att man har tillstånd att öppna en ny deponi är ambitionen att minimera avfallet. Den stora frågan är hur volymen ska minska. Men redan används en del av avfallet till råvaror vid produktion av exempelvis cement och ferrokrom.
Innan 2012 ska nollvisionen vara uppfylld. När det gäller slaggavfall, som är den enskilt största biprodukten, så har Ovako genom en kortsiktig lösning köpt sig tid.
Forsbacka-tippen använder slaggen som ett täckskikt när de avslutar tippen.
– Vi bedriver miljöforskning och materialutvecklingsarbete på plats här i Hofors. Runt 15 personer jobbar inom central teknik. De är en viktig resurs när det gäller hur vi ska hantera miljöfrågorna, säger Sten Lyckström och tillägger sedan:
– Egentligen är ju stålverket redan en miljökämpe. Vi tar ju hand om allt skrot.