Tjocka, grådaskiga rökmoln vältrar ut ur skorstensöppningarna. De sväller, brer ut sig över fabriksområdet samtidigt som vinden drar iväg rökmassorna ut över havet, bort från samhället, bort från stillheten, lugnet på ytan. Stora Enso är bygdens enda stora privata arbetsgivare med sågverket och fabriken som var och är, men i framtiden inte kommer att förbli navet runt vilket det mesta snurrar i Hamrånge­bygden.

Den första tidens förlamande, kollektiva chock har bit för bit ändrat skepnad för vissa. För andra förmörkas framtiden av ett ovisst, osäkert, obestämbart hot medan somliga redan ingår i nätet av småföretagare som både skapar service och arbetstillfällen i närområdet.
I Hamrångebygden finns runt 120 företag med människor som vågar och vill satsa på en framtid – i skuggan av fabriken.

Ett litet företag med stora muskler när det behövs. Det är ett sätt att beskriva Hamrånge Inrednings AB, HIAB, som levererar alltifrån enstaka exemplar till stora serier. Den lilla fabriken är centralt belägen i Bergby där den ligger inkilad mitt emellan järnvägen och gamla E4. Här tillverkas i huvudsak mjuka konstruktioner till sjukvårdsutrustningar.
Konkret handlar det om operationsmadrasser, grindskydd, lyftselar och andra hjälpmedel. Inredningar till fritidsbåtar och mjukdelar till möbler för offentliga miljöer kompletterar produktionen som på samma gång är hantverksmässig och ultramodern. Mönsterkonstruktion sker digitalt liksom tillskärning medan sömnaden kräver flinka fingrar och skarpa ögon.
Kvittot på den kompetens och yrkesskicklighet som finns i huset blev uppdraget att klä om inredningen till en Ferrari berättar vd Svante Holmberg och ser välförtjänt nöjd ut.
Den lilla fabriken sysselsätter sju anställda inklusive ägarna Svante och Annmari Holmberg. I Östersund har de ännu ett företag med liknande inriktning. Tillsammans omsätter bolagen runt 20 miljoner kronor per år. Svante konstaterar att HIAB inte kan konkurrera prismässigt med lågkostnadsländer i Asien. Tidsmässigt är det tvärtom. Kniper det kan HIAB leverera samma dag. Runt hälften av produktionen går på export. Indirekt är det ännu mer i de fall där HIAB är underleverantör.
För att minska sårbarheten tror Svante på ett diversifierat näringsliv inte bara här utan i Sverige som helhet. Svart på vitt talar sitt tydliga språk på nära håll: att jobba åt ett storföretag är inte synonymt med trygghet, så som det var förr.
– Politiker tycker om stora företag med många anställda. Men det är viktigt med flera små som jobbar med olika saker, säger Svante med en tydlig hänvisning till fabriksnedläggningen.
– Den är förödande för bygden. Men för oss som företag betyder det ingenting.

Färdigt och billigt är ingenting för Lena Wigren och Ulf Nilsson, ägarpar till Hakkegård. Vägkrogen ankrade utefter E4 vid Ockelbokrysset för drygt 20 år sedan där vikingainspirerad exteriör med drake på taket kompletteras av allmogeinspirerad inredning och hemlagad mat på menyn. Visst serveras färdig pytt, bräckt skinka och fabriksrullade köttbullar även om Lena har försökt rensa ut bland den traditionella vägkrogsmaten. Men det funkar inte. Gästerna sätter sig på tvären.
På andra punkter kompromissas det dock inte, till exempel kommer inte några pulversåser i närheten av grytorna i det här köket. Hakkegård är den lilla uppstickaren bland vägrestaurangerna i närområdet.
Här finns ingen storägare i bakgrunden som Rasta som tar över Tönnebro, Dinners på Gävle Bro eller Dragon Gate som snart öppnar.
– Det är mycket som står på spel. Men vi vill sticka ut, visa att vi kan laga mat, säger Lena som tog över Hakkegård tillsammans med sambon Ulf för fem år sedan.
Hon driver krogen. Han ägnar sig åt sitt åkeri. Det har tagit tid att vända skutan. När de köpte fastigheten och rörelsen var det ingen vidare snurr på affärerna. Men tålamod och envishet i kombination med en tydlig ambition att höja kvaliteten på maten har gett resultat. Trenden har vänt med god draghjälp från en markant ökning av flödet både när det gäller yrkestrafik och privatbilism på E4. Resenärerna är Hakkegårds levebröd men av personalen bor de flesta i trakterna. Krogen sysselsätter tolv årsanställda. Under högsäsong är de runt 40 personer.
Rent affärsmässigt ser det bra ut för Lena och Ulf. Men de är oroade. Vad händer med skolan, apoteket, affären när jobben försvinner från Norrsundet? Att närservicen är hotad handlar inte bara om att deras egen vardag blir lite krångligare utan också om överlevnad för bygden.
– Försvinner servicen kommer inte folk att flytta hit, säger Ulf.

Det sägs att rödhåriga människor är eldiga. Om det gäller djur också får vara osagt. Men katten Speedy är viljestark, rent av motsträvig när han ska fotas. Efter en stund tinar han upp. Troligtvis är han glad att ha en matte som liksom många andra konsumenter är medvetna. Många djurägare vill inte ha ben, klor, näbbar och annat snusk nermalt i maten till sina älsklingar. Det är därför som Anna Stolt har fullt upp i butiken Hov & Tass, trots att den ligger tillsynes lite i bakvattnet, mitt emellan gamla och nya E4, någon kilometer nedanför Ockelbokrysset.
Kundkretsen finns inom en tiomils radie från Hagsta och många tycker uppenbarligen att det är mödan värt att åka hit för att köpa mat och tillbehör till sina fyr- och tvåbenta vänner.
– Vi ligger geografiskt bra till, säger Anna som har hört att det finns runt 80 hästar bara i Hamrånge.
Att hon säljer gångbart foder visar sig genom försäljningssiffrorna. Runt 50 ton hästfoder om året passerar genom lagret medan hönsfoder och fågelmat tillsammans svarar för cirka 29 ton. Anna startade butiken 2005 i fastigheten som har varit ladugård och stall.
För drygt ett år sedan flyttade Pia Westin in på logen med sin smådjurspraktik Hamrångeveterinären. Arrangemanget är lyckat. På sätt och vis blir Anna och Pia kollegor. De har inte bara sällskap av varandra utan skapar också synergieffekter på enmansföretagarvis genom att bolla både kunder och funderingar mellan sina respektive verksamheter.

Aspen är försenad minst ett dygn på grund av blåsväder. Nu ligger hon äntligen vid kajen på fabriksområdet. Det är bara att sätta igång. Tid är pengar. Innan hon kan lätta ankar mot de brittiska öarna ska Aspen lastas med 4 000 kubikmeter virkespaket från Stora Ensos sågverk i Norrsundet och Ljusne. Det är drygt två dagars jobb för fyra man och en kvinna. En av dem sitter uppe i en vikarmskran och stuvar två virkespaket på kortare tid som det tar mig att hämta kaffe i automaten på jobbet. Längden och bredden på paketen skiftar. Det betyder att den som står i lastrummet ansvarar för det gigantiska pusslet, att utrymmet utnyttjas till max.
Männen i familjen Källström har stuvat fartyg här sedan 1898. Nu är bröderna Karl-Gustaf och Per-Olof tredje ­generationen som driver Norrsundets Stuveri. Per-Olovs son Mikael jobbar också här. Risken är överhängande att det tar slut här. Bröderna vet inte mycket om framtiden. Hittills har de lastat pappersmassa och sågade trävaror och lossat flis och massaved.
Nu står hoppet till att sågverket ska få leva kvar och att andra industrier ska skeppa ut sina produkter härifrån. Men ingen vet hur det blir. Bröderna tar det med ro, utåt sett, även om det gnager och skaver där inne av att inte veta. De jobbar på, i ur och skur, i solsken och i grinigt väder.
– Så länge vi inte vet något kan vi inte heller planera för framtiden, säger Karl-Gustaf.

En annan som inget vet är Monica Andersson som driver Kopparmässen på entreprenad. Restaurangen ligger på en liten höjd innanför en av fabriksportarna. Nu är matsalen är tom. Snart är klockan två och det är dags att stänga för dagen. Det är ingen idé att ha öppet efter skiftbytet. Monica torkar händerna på förklädet, tar en liten paus och sätter sig ned en stund vid ett av de runda borden.
– Man vill ju veta vad som ska hända med huset, säger hon lite uppgivet.
Hon garderar sig genom att säga upp personalen, sedan får de jobba kvar så länge det går. Monica vill fortsätta, hoppas på att nya företag ska etablera sig i området. Hon tror på en framtid här, trivs bra. Lokalerna är ändamålsenliga. Praktiska att jobba i men ingen från Stora Enso verkar ha tid att prata med henne. Hon vill ju ha besked, så fort som möjligt
Monicas lösning är att flytta staketet bortom mässen, ner mot fabriksbyggnaden om det är så att det kommer att behövas ett staket även i framtiden. Kopparmässen är byns enda lunchrestaurang och även om det mest är folk från fabriken som äter här kommer det också lunchgäster utifrån. Monica håller sig till husmanskost. I dag serveras bruna bönor med fläsk. All mat tillagas från grunden.
– Vi ska ju äta själva också, säger hon med ett stilla leende innan hon går tillbaka ut i diskrummet för att göra färdigt.

På vägen tillbaka in mot samhället står rökåkarna och glor med svarta fönsterlösa gluggar. Trasiga persienner hänger som utslagna tandrader, färgen flagnar under, över och mellan klottret. De gamla arbetarbostäderna är en bedrövlig syn och blir en förstenad stund symbolen för ett ställe där man har gett upp.
Den känslan försvinner i samma stund vi kliver in i Butik Mandarin på Järnvägsgatan. Utanför, på den gröna träfasaden, står det fortfarande Frisör. Det kommer det att fortsätta göra. Daniel Öhrn och Emilia Sjöholm tänker inte ta ner skylten. Den är kult efter att frisörscenen i Colin Nutley-filmen Black Jack spelades in här. Nu säljer Emilia färsk frukt, grönsaker, lite blommor och en hel del presentartiklar några dagar i veckan.
När bomben om fabriksnedläggningen briserade i slutet av förra året hade Daniel och Emilia precis bestämt sig för att öppna Mandarin. De funderade ett varv till och beslutade att köra på. Båda står för en attityd som handlar om framtidstro men lika mycket om ansvar, om att göra något för sig själv som samtidigt blir till nytta för bygden, dra sitt stå till stacken.
– Jag vill inte att samhället ska dö bara för att fabriken försvinner, säger Daniel som även sysslar med rörmokeri.
Emilia och Daniel packar också fruktkorgar som de kör ut två dagar i veckan till företag i främst södra Hälsingland. Jobbfronten är inget större orosmoment. Farhågorna handlar i stället om hotet mot skolan i Norrsundet. De är övertygade om att en skolnedläggning är lika med att mattan dras undan för fortsatt tillväxt. Inflyttning eller utflyttning till Norrsundet handlar ytterst om skolan. För barnfamiljer är det den enskilt viktigaste frågan menar både Daniel och Emilia som har sina prioriteringar klara:
– Hellre ogräs än att skolan försvinner.

Några fetblanka korvar rullar sakta på grillen. Bredvid står en kaffemaskin och några korgar med plastinpackat fikabröd. Hos Norrsundet Tips och Tobak går det att få tag på allt ifrån dvd-filmer till batterier och färskt matbröd från Ockelbo. Öppettiderna är anpassade till arbetstiderna på massafabriken eftersom många passar på att handla i samband med skiftavlösningen.
Åsa och Ove Boman har haft kiosken sedan 1980-talet och har sett lönsamheten dala med åren. Kiosken känner inte bara av att det är färre inhyrda entreprenörer utan också att det inte är någon genomfartstrafik genom Norrsundet. En väg genom skogen mot Axmarby skulle troligen betyda en hel del för ruljansen även om det den här vintern har varit en ovanlig snurr på försäljningen trots årstiden.
– Nu känns det som om folk på byn värnar om oss, säger dottern Lotta Boman.

Ingers Frisersalong ligger snett emot kiosken. Skymningen sänker sig över byn samtidigt som Inger Joelsson sätter saxen i Barbro Rosén Alftbergs tjocka, vackra kalufs.
– Klipp mig kort. Det är för tungt. Håret växer som ogräs, säger Barbro med ett skratt.
Inger låter de avklippta slingorna falla mot golvet. Hon tog över salongen i december lika självklart som hon formar Barbros frisyr. Den förre ägaren ville sluta samtidigt som Inger var trött på att pendla till jobbet i Valbo. Hon tror att det alltid finns marknad för en frisörsalong.
– Byn dör om även de små serviceinrättningarna stänger, säger Inger och konstaterar att affärsmässigt var december sämre än väntat medan januari var bättre.
Den här eftermiddagen är hon till och med dubbelbokad. I soffan sitter en annan dam, med färg i håret, och väntar på sin tur.

På Knutpunkten i Bergby är Jonas Svensson och Kristin Andersson just på väg att stänga för dagen. De driver Dides digital design och producerar i första hand webbplatser för andra företag. Lokalen får de använda gratis. Som motprestation ska de stå till förfogande vissa tider i servicekontoret som erbjuder hjälp till föreningar, företag och privatpersoner. Knutpunkten är en ekonomisk förening som verkar för utveckling av Hamrångebygden. En av funktionerna är att fungera som en landsbygdskuvös för företag i utvecklingsfasen. Dides är ett sådant. Jonas kommer från Uppsala, Kristin från Stockholm. Efter avslutade studier vid Högskolan i Gävle kände båda att de ville stanna kvar i trakterna. För tre år flyttade de ut till Hamrångefjärden.
– Man tycker att ett ställe är trevligt, sedan vill man försöka stanna.
Det är Kristins förklaring till att de ratade storstaden. Men ingen av dem fick jobb, så då körde de helt enkelt igång med Dides.
Efter beskedet om fabriksnedläggningen har Kristin och Jonas sett den första tidens chock och förstämning hos människor sakta förbytas till hopp och tillförsikt, i alla fall hos somliga.
– Det är tufft för familjerna som drabbas. Samtidigt bubblar det helt plötsligt upp en massa idéer, säger Kristin innan hon släcker lyset, stänger dörren, låser och sätter sig i bilen.
Ute är det mörkt. När ögonen har vant sig framträder stjärnblänk över himlavalvet – varken kvällen eller sinnesstämningen ligger kolsvart över Hamrånge­bygden.