– Skriv om Sandvik för det vet ju du det mesta om, sa redaktör Sundström.

– Du lär väl ha jobbat där.

Jodå, visst har blivande pensionär Larsson jobbat i Gruvan, som vi infödda kallade Sandvik på 60-talet.

Men jag kan absolut inte titta tillbaka på någon lysande karriär. Att stå vid någon maskin var inte något för mig.

Nu har jag fladdrat runt på det mest på Sandvikens Jernverk, som det hette officiellt på den gamla goda tiden.

Jag började som martinraksrättare i Klensmedjan en sommar i början på 60-talet. Ett lugnt och stillsamt arbete innan jag blev hjälpvärmare vid en av hammarna. Då skulle jag också göra min första rundning. Jobbade förmiddag på fredagen och slutade 14. Sedan var det bara att åka hem och hämta krafter för att orka med nattskiftet som började 22.15 och pågick till 5.45.

– Du som är liten får ligga på matsalsbordet, sa gubbarna när förmannen gått hem klockan 23.

Det är 50 år sedan och glömt av alla.

Egentligen ska alla anställda på Sandvik tacka mig att företaget gått så jäkla bra under många år. Min fortsatta karriär på Sandvik blev nämligen ingen lysande historia. Cormomantverktyg hade säkert varit i konkurs för många herrans år sedan om jag stannat kvar. Jag blev aldrig kompis med slipmaskiner och fräsare och varför jag fick chansen att testköra ejectoborrarna begriper jag inte. De blev i alla fall till slut en produkt som såldes på världsmarknaden.

Jag fick också lära känna SAIK-profilen William Göransson där vi satt i gradningen. William var ur-SAIK-are och lagledare under året i fotbollsallsvenskan och det gick inte att ha tomater eller röda äpplen med sig till lunchen. Då pratade han inte med mig under resten av dagen.

– Och förstör inte ackorden, sa han och spände ögonen i mig. Jag tar ut sju kronor timmen, men det ska inte du göra.

Ord och inga visor.

Jag har också ordnat omslagsbilden i gamla personaltidningen Konverten. Inte så att jag var med själv utan istället ett stort avtryck av min bakdel på ett knippe leveransklara rör.

Den sommaren gick jag i underbare reparatören Helge Perssons fotspår. Han skulle installera en ultraljudsanläggning i ett rörverk och det gick så bra att Helge visslade och jag satte mig på första bästa rörknippe. Min overall var inte världens renaste och det var väl tur att Helge och jag var på nya uppdrag när fadäsen upptäcktes. Konverten skrev en uttömmande artikel om händelsen, men då var sommarjobbet över för min del.

Jag var också truckförare på gamla See-fabriken och det var en sommar som jag kan få mardrömmar om än idag. Att frakta såpade rör till dragbänkarna var en pina. Rören var mer än såphala och Räven, så kallades vagnen med rören, var ytterst opålitlig..Det bästa med See var att det gick att grilla korv vid vertikalugnen.

Allt det här hände på 60-talet. Då lekte livet och det mesta togs med en klackspark.

Nu har jag inte varit innanför grindarna på år och dag.

Det ska alla vara tacksamma för. Där jag gick fram står produktionen stilla

Avslutningsvis kan jag tala om att jag blev insmugglad på Sandvik på 50-talet. Jag fick åka med morfar som var elektriker och låg på bilgolvet med en filt över mig. Det var spännande när kolhinkarna passerade några meter ovanför våra huvuden. Då fanns "kölhuse" kvar.